Touchdown Dhaka

Från igårkväll, första kvällen här:

Hej allihopa!

Just nu ackompanjeras mitt skrivande av bruset från fläkten ovanför mitt huvud, tuten och ringklockorna från trafiken utanför och min granne böneutroparen. Jag har landat i Dhaka, Bangladesh huvudstad och hem åt lite mer än 10 miljoner människor.

Jag har definitivt inte hunnit smälta något av alla de intryck jag redan fått, men här kommer en glimt av mina första timmar i landet som kommer vara mitt hem de närmsta fyra månaderna.

Trötta och sega efter ca 20 h flygning Göteborg-London-Delhi-Dhaka ställde jag och Frida oss i en lång passkö på flygplatsen. De första myggorna surrade runt oss och vi försökte lite smidigt undvika dem. Ingen annan verkade bry sig nämnvärt. Väl framme vid disken blev de lite sura på oss för att vi inte kunde adressen till där vi ska bo utantill, vilket man skulle fylla i på ett inresepapper. Den ena kontrollanten sa att ”Men bara skriv Western hotell då” men det hade ju sett lite misstänkt ut att bo där i fyra månader så det kände vi inte riktigt för. Efter att vi ringt vår handledare här och visat att de väntade oss fixade sig dock allt smidigt.

Vi fruktade att våra väskor försvunnit på vägen för planet från Delhi hit flyttades fram tidsmässigt och plötsligt hade vi väldigt bråttom till gaten! Som tur väl var låg de där och väntade på oss så fint när vi kom. :)

Redan innan vi kommit ut i vänthallen såg vi en glad kille genom glasrutan, viftandes med en lapp med våra namn och pekandes vart vi skulle gå. Han lotsade oss sedan förbi alla som ville sälja saker, ut i solljuset och den 33 gradiga värmen.

Där väntade en bil med en förare som skulle ta oss till vårt hem för den närmsta tiden. Självklart togs våra väskor om hand och bars åt oss. Vad vi sedan kom ut i när vi lämnade flygplatsen var kort sagt ett organiserat kaos. Det fortsatte hela vägen till vårt guest house där vi bor så det verkar vara gängse regel här. Det är bilar, babytaxis, rickshaws och folk överallt och det tuttas och plingas hej vilt. Och tur är väl det, hur skulle de annars kunna hålla koll på var de andra befinner sig? Man tuttar liksom för att säga ”Här kommer jag, akta er så att jag inte kör på er” alternativt då ”Här kommer jag, akta så att ni inte kör på mig”. Det funkar väldigt bra. Inte för att jag kände för att köra själv direkt, men det var häftigt att se att när förarna själva kommunicerar med varandra behövs inga trafikljus.

Sedan kom vi då fram till vårt guest house där vi blev matade och nu har kraschlandat på våra sängar för att vila lite. Rummet är fint och vi har en schyst toalett med både badkar, handfat och toalettstol. Lyxigare än de flesta i det här landet har det och många av er andra praktikanter också skulle jag tro.

Jag hade tänkt ta lite foton från vår balkong och visa vad vi har för utsikt, men tydligen går solen ner vid kl 18 här och då går den verkligen ned. Vad som för bara en stund sen var en helt dagsljusbelyst gata var nu becksvart när jag tittade ut. Får se om jag kan göra något åt det imorgon innan jag lägger upp det här på nätet.

Kram på er!

PS kom hem i skymningen idag så det blev inga kort då heller... det kommer