Bröllop i sagoslottsanda

Igårkväll fick Frida och jag följa med två av våra vänner, arkitekterna Syda och Shahed, på ett bröllop! När vi träffade dem sist undrade Syda om vi varit på något bröllop än och när vi inte hade det lovade hon att ”fixa” ett åt oss. De fick tydligen många inbjudningar och efter igår tror jag henne. Det visade sig nämligen att i princip alla man känner kommer på bröllopet! Eller i alla fall den sista delen av bröllopet, middagen och den sista bröllopsceremonin. Festligheterna har då redan pågått i dagarna tre.

Men innan vi kom in på själva bröllopet var vi med om fler äventyrligheter. Det hölls nämligen inne på ’The Kantonment’, ett av de två militärområdena i Dhaka. Vakten vid grinden verkade tycka att Frida och jag var assistenter till James Bond eller liknande, för han vägrade släppa in oss. Tydligen hade vi behövt söka tillstånd två dagar i förväg för detta (vad han inte visste var dessutom att vi redan åkt genom området en gång...). Något besvikna åkte vi därifrån, men våra vänner vägrade ge upp. Ta sjalen över era huvuden, sa Syda, och så körde vi in bakvägen över järnvägsspåren istället. Så, rent tekniskt sett har jag nu brutit mig in på ett av militärens områden här i Bangladesh.

Vi hade sedan tur och kom samtidigt som brudgrummen och fick bevittna en av traditionerna vid bröllop här. Just den 3:e kvällen är det brudens föräldrar som betalar för kalaset och när brugrummen kommer är han därför där lite som en gäst. De största och biffigaste bröderna, kusinerna m.m. som brudens släkt kan uppbåda täcker då ingången till salen och kräver lösen av brudgrummen för att han ska få komma in. Igårkväll bokstavligen flög den pengar i luften innan han fick komma in! En av mina arbetskamrater som jag pratade med idag sa att de en gång fått ihop 50 000 taka (5000 kr) på det sättet. Fast rätt det om brudens familj ska stå för kostnaden för all mat m.m. vi såg igår.

Annorlunda var också kläderna. Alla var så färgglatt klädda och smyckena dinglade tjocka från alla damers halsar, speciellt brudens såklart. Brudgrummen var även han uppklädd och här var det han som hade slöjan! Den bestod dock av pärlor istället för tyg. Traditionellt hade både brudgrum och brud slöja här. Mycket för att det är en tradition vid arrangerade bröllop (som det vi var på igår). Traditionellt sätt tar brudgrummen av sig slöjan först och så håller en syster eller moster till bruden en liten spegel så att bruden kan se brudgrummen och han henne. Förr i tiden var detta ofta den första gången man såg sin respektive!



Brudgrummen med sin slöja av pärlor

Idag fungerar det dock lite annorlunda, men de flesta träffas i alla fall 2-3 gånger innan. I lite högre klasser är det enligt min arbetskamrat numera vanligt att föräldrarna hittar partnern, men att man sedan går på date och träffas upp till 6 månader ett år innan man bestämmer sig för att man faktiskt vill gift sig. Som han beskrev det ”föräldrarna har blivit lite som en datingservice” : P

Själva akten när paret vigs går till så att bruden och brudgrummen sitter i var sitt rum. Delen av Koranen citeras och de frågas tre gånger var om de vill gifta sig med den andra personen. Detta tydligen för att de ska få betänketid och det går tydligen att säga nej den tredje gången även om man sagt ja två gånger. De ksriver sedan på papper och de är gifta. På grund av räddsla för att detta ska hända inför gäster händer detta ofta på morgonen den tredje dagen av firandet, medan man har en slags ”återuppspelning” av det på kvällen.



Paret under en massiv fotografering.

På bröllopet bjuds som sagt i princip alla man känner och enligt man arbetskamrat räknas man som riktigt snål om man bara bjuder runt 100 personer. Det största bröllop han hade varit på hade haft 1400 inbjuda personer! Igår fanns det i alla fall mer än 500 personer där.

Själva salen där festligheterna hölls var uppklädd i en mängd blinkande lampor och det såg ut som ett sagoslott alternativt ett nöjesfält. Det fanns även blomsterdekorationer överallt, från scenens avsats till lamporna i taket!



Vi tillsammans med våra vänner Syda (hon) och Shahed (han).

Acha. Thikk ache. Ok.

Hej allihopa!

“Helgen” för mig och Frida har gått i arbetets tecken då vi arbetat både lördag och söndag. Tro det eller ej, men vi börjar nu se någon slags slut på arbetet med utställningen, även om det är mycket kvar att göra och det sedan även ska godkännas till höger och vänster. Det känns skönt och det kanske inte blir så pjokigt trots allt, även om vi haft en del kommunikationsproblem och meningsskiljaktigheter gentemot personalen här under arbetets gång.

I lördags kom Lisette, den amerikanske läkaren, tillbaka till Dhaka från sin vistelse på EFH och eftersom hon praktiskt taget inte lagar mat bjöds det på restaurang två dagar i rad. Detta hade vi inte några större problem med så vi var med på noterna rätt snabbt : P

Häromdagen var det mosad pumpa och räkor (med skal, de tar inte bort det här) till lunch. Vi var 4 stycken som suckade lite inför det på kontoret, så även då lyxades det till med hamburgare och pommes till lunch, osm Rupa så smidigt beställde med leverering till kontoret. Det var riktigt gott och vi får nog passa oss så vi inte får för blodad tand för det. Maten vid lunchen är ok, men bristen på variation smyger sig sakta in i mig nu och den är inte alls lika rolig som när vi kom hit. Varning för restaurangfrossa alltså...

Igår var vi även hos skräddaren, som blev närmast förskrämd över allt jag skulle ha (4 saker allt som allt). Han verkade dock noggrann och duktig när han mätte så det ska bli spännande att se resultatet nästa vecka!

Titeln idag är de nog mest använda och användbara orden i bengli. De betyder: ok, ok och ok. Det finns en viss variation i dem, men oftast vill personen som uttalar dem inte chansa och säger dem helt enkelt alla efter varandra. Har de dessutom personen som de pratar med framför sig så görs ett obligatoriskt knyck med huvudet åt vänster för varje ord. Det roliga är att även Frida och jag börjat med detta så om vi helt plötsligt börjar rycka med huvudet när vi kommer hem så bli inte rädda!

Dagens jämförelse mellan Bangladesh och Sverige bjuder slutligen på urbanisationsmönster och befolknigstillväxt.

Urbaniseringsgraden för Sverige ligger på 0,5 % årligen och ca 85 % av oss bor i städer. Samma här är 3,5 % årligen och 27 % bor i städer.

Befolkningstillväxten i Sverige ligger på 0,16 % och här 1,274 %, dvs nästan 8 ggr så mycket.

Kram!

Det finns alldeles för mycket fint tyg här!

Så var det helg igen. Fattar inte vart veckan tog vägen. Sista dagen åkte Frida och jag från kontoret lagom när strömmen gick för att ta oss till CEGIS som är statens GIS-byrå här. Där köpte vi högtidligen kartor för 28000 taka. Det var inte för inte som det kändes som vi hade rånat en bank när vi åkte dit med alla pengarna i kontanter! 28000 känns ju som mycket hemma och tänk då dessutom till att pengarna är värda ungefär 10 gånger mer här! Alla större transaktioner görs trots det med kontanter och jag anar att det är för att man annars inte har någon koll på att personen framför en faktiskt är god för pengarna och kan betala.

Efteråt passade vi på att gå på marknaden intill som är större än den vi har nära vårt guest house. Där hamnade vi återigen i ett problem som vi har märkt mycket av på sista tiden, det finns alldeles för mycket fint och billigt tyg här! Den här gången blev det ett rutigt tyg a lá skjorta för både mig och Frida. De ska lämnas till skräddaren för kopior på en skjorta Frida har med sig. Varpå jag nu har 4 saker att lämna till skräddaren... tur att det är billigt, annars hade jag varit urfattig vid det här laget!



Frida provar tyg till en skjorta. Hon tog det ljusa tyget och jag det andra :P

Vi sprang dessutom in i en kille som kunde svenska och bodde i Stockholm! Han vra just nu nere och hälsade på. Vi blev som seden bjuder snabbt inbjudna till hans bror affär och vi höll lite på att sätta i halsen när han halade fram en whiskyflaska och ville bjuda på det. Efgter ytterligare erbjudande om öl fick vi till slut te istället. Etablissemanget visade sig sedan vara ett bangladeshiskt systembolag, typ. De sålde importerad alkohol i alla former, med regeringens tillstånd... i alla fall enl deras visitkort.



Jag med killarna i det något konstiga etablissemanget

Idag, som är veckans enda lediga dag, har Frida och jag åkt lite som skottspolar över stan (vi börjar bli vana nu). Det har varit en bra dag, mycket på grund av att det regnade i princip från det att vi gick in igår kväll till det att vi gick hemifrån idag. Vaknade till vid 7 i morse och det fullkomligt skvalade. Underbart! Här nere är regnet inte lika med grått och jobbigt utan frisk luft och bara 30 grader. Som sagt underbart!

Först ut var tågstationen vid flygplatsen där vi efter en del traglande med bangla fick köpt tågbiljetter till Chittagong, dit vi ska åka på en minisemester nästa helg som är en långhelg här. Det var inte riktigt samma system som hemma utan mest en väldigt röra av en massa köer. Väl ståendes i en upplystes jag om att kvinnor alltid fick gå före. Antagligen för att de inte ska behöva stå och trängas med män. Väl framme vid luckan fick vi gå in bakom kulissen av luckor så att han hörde vad vi sa och så fick vi till slut våra biljetter.



Biljettluckan i Bangladesh

Efter det åkte vi till New Market, den största marknaden i Dhaka, där Frida köpte ännu lite tyg och jag hitta kathas, en typ av hårprydnad, som jag letat efter snygga i två månader så jag var glad. Dessutom hittade jag ett linne med texten ”global warming killed Frosty” som med sin bild och med tanke på att jag behöver ett linne snabbt inhandlades för hela 12 kr.



Coola Frosty



6 kr/yard och det finns i ALLA färger, vadå behöver en koffert att dra hemåt?



New Market

Som avslutning på dagen var vi återigen på vår vän Sangidas fasters arkitektkontor och hälsade på, den här gången när arbetet var igång. Fick se lite av deras projekt och pratade och smalt och brett innan vi bestämde att vi ska åka till Bogra tillsammans och titta på ett buddistiskt tempelområde innan vi åker tillbaka till Sverige. Snabbt fixade de fram en kollega som kom därifrån, ordnade med att alla skulle åka uppi deras bil och på hos kollegans föräldrar osv. Sånt händer bara i Bangladesh! Måste säga att det blir sjukt trevligt och resan nu mycket enklare för oss som hade tänkt ta oss dit själva. Vi blev dessutom kanske inbjudna till ett bröllop av kollegan från Bogra. Lite oklar om det skulle vara i Bogra när vi var där eller annars men det hade definitivt varit kul!

Allt som allt vra det en bra dag som laddade mig för ännu en arbetsvecka innan vi åker på semester! Kram på er alla hemma!

Sixten, Helge och våra andra husdjur

Dagarna går här i Dhaka och vi bekantar oss mer och mer med staden och också våra husdjur som delat vardagslivet med oss, gulliga och ... inte så gulliga. Tänkte presentera dem. Den första vi mötte var Sixten, en liten skalbagge som sedan visade sig ha en väääldit stor familj. För enkelhetens skulle heter alla Sixten och bor i vårt badrum. Det är lite osäkert om Sixten gillar att bitas, men bevis tyder på att han i alla fall biter Frida.



Sixten

Näst ut var Helge, vår egen lilla ”tikk tikki”-ödla. Han är lite som en gekko och låter just tikk tikki. Ibland hälsar några av hans släktingar på också. De små är stora om ett halv finger och riktigt söta!



Helge

Mindre söta är B-gänget, det vill säga den lokala kackerlack-stammen. De fick vi bekanta oss med så fort vi steg ut i köket, där de huserar mest. I morse satt exempelvis Berit i besticklådan och Bosse gillar att bo under mikron. Vi är inte kompisar, men jag har väl kommit till någon slags acceptans av dem. Detta trots att vår nära arbetskompis Aneeqa hävdar att ”Det finns inget att tolerera där! Mosa dem!”. Men det är ingen vacker syn och jag gillar inte sånt, plus att de har nog den största familjen av alla så det kommer alltid en ny och flyttar in efteråt. Däremot om de vågar sig in i vårt rum eller som vi två tillfällen – i min säng – ger vi dem upplevelsen av bungyjump utan lina från balkongen. Vilket de säkert gillar de små krypen för de kilar glatt vidare.



En av de små kackerlackorna

Sen har vi såklart också larverna i handfatet som dyker upp med jämna mellanrum, men de har inte ens fått ett namn. Påpekar också att detta är den rikaste stadsdelen i hela Bangladesh som detta är i... Packningen ska nog frysas ordentligt när man kommer hem :P

I övrigt har den sista veckan bjudit på ännu en trip till Friendships varv i Savar där vi packade och märkte alla saker som (trodde vi) skulle åka med containern till Luxemburg den 20e maj. Dock, föga förvånande i detta mekka av organisation, visade det sig igår morse att ingen har bokat en container (för vilken datumet redan har ändrats 4 ggr!) så vi får se hur det går med det.

På hemvägen såg vi plötsligt en folksamlig större än vanligt gå längs vägkanten. Längst fram i den gick det en mycket liten och mycket skitig man med en vandrarstav. En helig man. Vi fick förklarat för oss att han alltid gick sådär längs vägkanterna och att troende följde honom. Han hade en hel del ”mirkel” runt sig, varav ett till exempel var att någon sett honom gå i Dhaka, tagit flygplanet till Los Angeles och sedan sett honom gå där. Ett annat var att han aldrig blev sjuk, trots att han var så smutsig och ovårdad. Hmm.

Resten av veckan har sedan flugit förbi, mycket för att jag varit sjuk och legat i sängen i två dagar : ( Det var en kombination av övermod (åt en macka jag inte borde ätit) och det väldigt varma vädret här förra veckan. Magen reagerade mot mackan och huvudet mot värmen och kroppen mot hela grejen med feber. Kan säga som så att när det faktiskt är 39 grader ute är det inte kul att vara 39 grader själv. Tur att vi har AC så man kunde få ner temperaturen lite. Innan jag blev sjuk av mackan hann jag dock köpa det sista tyget till sarin så nu är den ett steg närmre att bli klar. Det kostade otroliga 18 kr för 3 yards tyg (2.70 m). Synd att man inte kan dra med sig en koffert hem.

Har också kilat förbi nationalmuseum här som i sann bemärkning var allmänbildande. I alla fall naturdelen som hade många plantor och djur (uppstoppade och inte så roliga dock). Det var också häftigt att se att när vi vra kvar i bronsåldern hemma runt 800 e.Kr så byggde de stora tempel här med väldigt fina reliefer och skupturer. Intressant att tänka på med tanke på dagens situation och vad folk säger om den!

Till sist, dagens jämförelse: ... som tydligen får vänta för nu gick strömmen. Aja, det får bli en cliffhanger ; )

Kram på er alla!

Veckan då elen ibland kom och hälsade på

Den senaste dagarna har varit rätt hemska elmässigt sätt och mitt nya uttryck ”electricity somossa (rättad stavning) har varit extra användbart. Som lokalborna säger så har vi ingen en, förutom att den kommer på besök ibland. Det jobbiga med det är egentligen att syretillförseln till kontoret när det inte finns någon el är lika med noll. Lägg på det att det samtidigt blir väldigt varmt och datorn beter sig lite som den vill (eller inte alls). Tålamod är som sagt ett ledord här i Bangladesh... kommer ha enorma mängder av det när jag kommer hem tror jag.

Häromdagen var det dessutom en helt hysterisk dag. Inget gick som vi ville på kontoret. Saker som skulle varit beställda var inte det (ibland får man verkligen tjata gärnet på folk här och det är ju inget man som svensk ser fram emot), vi fick nya arbetsuppgifter utöver de vi har som ändå är sjukt mycket att göra, datumet för containerns avfärd till Europa flyttades IGEN, vår prioriteringsordning blev återigen ändrad och saker som faktiskt blev beställda hamnade hos fel personer...Som om gudarna hade förstått att här behövs uppmuntran fick vi i alla fall inte ris och mosade, oidentifierbara grönsaker till lunch. Istället var det omellett och kichuri (som i och för sig är ris, men utblandat med linser och rostad lök m.m.) I förhållande till vad vi brukar få satte det en helt ny standard av variation. Dessutom var vi ett gäng som lyxade till det med kaffe efter jobbet (fler än vi hade en jobbig dag). En iced coffee är livet kändes betydligt bättre. Då det var min andra riktiga kaffekopp på snart två och en halv månad var jag rätt hög på den hela kvällen, men det var det definitivt värt!

Eftersom vi planerar en resa söderut till malarialand var vi sedan på ett apotek för att köpa malariatabletter. Vi sa vad vi ville ha varpå killen som betjänade oss försvann in under en av alla de hyllor i den lilla butiken som var sprängfyllda med olika saker och mediciner både bredvid, framför, över och ja, nästan till och med under mig där jag stod. Efter vad som verkade som 20 minuter kom han tillbaka med Malarone, problemet var bara att bipacksedeln var på ryska! Han sa ”This Russian language it’s lot of problem. English no problem, but Russian…”. Problematiskt minst sagt. För att klara upp det hela ringed han en doktor som tydligen var upptagen. För att lösa det hela kom han tillbaka och sa ”Ta en tablett tre gånger om dagen, det borde räcka.” Det var säkert rätt, om han hade tilltalat en elefant.... Lyckligtvis hade vi lite koll och bestämde oss för att kolla hemma först och visst, 1 per dag ska det va.



"Apoteket"

Vi har också passat på att diskutera Photoshop med två kompisar som inte kan det, men varav en är en rätt flitig fotograf. Var inne på att bara med vet ungefär vad programmet kan göra så brukar man hitta det kommandot till slut. Var på de utbrister efter varandra. ”Oh, I believe it can just about anything.” ”Yes, Photoshop is Allah!”. Sannerligen ett citat att ta med sig...

I utställningsjobbet har ingått att göra en jämförelse mellan Luxemburg och Bangladesh. För att ha lite kul här på bloggen och för att om möjligt förmedla något slags statistiskt underlag för situationen här tänkte jag göra likadant med Sverige. Först ut är befolkningsmängd och landareal.

Bangladeshs folkmängd är 156,050,883 på en landareal av 130,168 km2 (Vissa säger att den är uppemot 190 miljoner, man har nämligen inte räknat befolkningen de senaste 9 åren).

Sveriges befolkningsmängd är 9,059,651 på en landareal av 410,335 km2. (All fakta enligt The CIA World Factbook https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/index.html)

En enkel uträkning ger att Bangladesh har 1198 pers / km2. Sverige 22 stycken. En liten illustration av skillnaderna...



Kram!

Skeppsvarv, takkonsert och annat

Snart har ännu en vecka gått och ibland kan man tänka att, hur mycket hinner jag med egentligen? När man jobbar 5-6 dagar / vecka går mycket tid till det. Men tänker man sen efter så har det hänt rätt mycket ändå. Som ett exempel har jag sedan jag skrev sist hunnit med en dag på Friendships varv ute i Savar, lärt mig vad en kolchi är och hur man säger problem på bangla, ätit frukost med ungkarlsgänget på kontoret och inte minst varit på en takkonsert med baulmusik.

Varvsdagen var en mycket varm dag då jag och Frida, tillsammans med Ayeleen, Runa och hennes man Yves åkte ut till Savar för att bygga upp utställningen i Luxemburg i 1:1 skala. Det gjordes så klart i bambu, som man använder till i princip allt här. Från fotoramar till byggnadsställningar och leksaker. Frida och jag provbyggde också ställningar som vi ska ha till utställningen och vi fick titta på vad snickarna där ute gjorde. Speciellt fint såg taket till en patam ut att bli.



Provbyggande. Väldigt mycket mer enkelt om man har två snickare som hjälper en med allt.



Patamtaket, som senare böjs halvcirkelformat och sätts ovanpå en träbåt.

Samma kväll mötte vi sedan 3 av ”springpojkarna” på kontoret på marknaden med massa inköpta grejer. Vi ska laga frukost imorrn sa de glatt, vill ni vara med? Sure, tänkte vi. Så nästa morgon blev det lyx då man helt enkelt bara kunde bänka sig vid bordet utanför dörren till sitt rum och bli serverad nybakade chapati och biff curry, vilket räknas lite som en lyxfrukost här. Normalt sätt äter de bara ris och grönsaker. Det visade sig att killarna inte bara käkar frukost ibland, utan även reser och gör lite andra saker. Mysigt, med tanke på att alla bor själva och som de uttrycker det annars ”måste kunna laga mat själva för vi är ju ungkarlar och bor inte hemma”.



Ungkarlsfrukost

När vi sprang runt på varvet insåg vi att vi behövde en kolchi, eller snarare de andra insåg det. Därav fick vi häromdagen även åka på jakt efter en sådan, som visade sig vara ett krus som man bär vatten i på landsbygden. Det intressanta med inköpet är att betalningen skedde / kilo kolchi... Försäljarna skrattade också gott åt oss när vi ville ha de buckliga (som såg mer använda ut).

I torsdags kväll var det planerat kladdkaka med glass tillsammans med Kristin som är praktikant på den svenska ambassaden här och hennes två kompisar på besök. Det blev det, men också dessto mer då vi fick följa med dem och ett gäng från den svenska ambassaden på en baulkonsert. Baul är typisk bangalisk musik och då det inte direkt finns ord att beskriva den med får ni här ett smakprov:



Baulmusik

Baul är tydligen både en slags religiös sekt och en musiktradition. Medlemmar är både vaishnana hinduer och sufi muslimer och man kan känna igen dem på deras speciella kläder och musikintrument (sant!). 2005 blev baultraditionen uppförd på UNESCOs lista “Masterpieces of the Oral and Intangible Heritage of Humanity”. Musiken är en typ av folksång med influenser av meditationssånger använda över stora delar av världen och hinduiska “bhakti rörelsen”. Musiken representerar en lång tradition av att predika mysticism genom sånger i Bengalen. (från Wikipedia)

Vad vi inte visste när vi åkte dit var att vi skulle bli hedersgäster på tillställningen som var uppe på en takterrass! De hade ordnat med både barnteater, baulmusik, mat och DJ efteråt. När vi kom fick vi jättefina blomsterkranser och så satte det igång. Barnen var väldigt duktiga, även om dramat de spelade var om befrielsekriget på 70-talet och det kändes olustigt att de skulle springa runt och skjuta m.m. Bland dem fanns två dansglada småkillar, varav den ena säkerligen är nästa Michael Jackson! Maten var god, om än väldigt full med chili...tur att vi fick vatten också. Efter ett tag av balumusik som mer och mer värmde upp publiken blev det spontansdans på scen av några. Fler följde och snart var det nästan ingen som satt ner utan alla dansade. Även vi!



Frida och jag i våra fina blomsterkransar



Spontandans med musikerna

Fredagen blev en återhämtningsdag med lite tid vid poolen på Nordic Club innan vi åkte till den botaniska trädgården med Kristin och hennes kompisar. Den var inte riktigt i klass med Göteborgs, men fina blommor fanns där några ändå. Bäst var ändå fladdermössen som plötsligt hängde ovanför huvudet på oss. På kvällen blev det ett restauragnbesök med samma skara där vi åt väldigt god indisk mat.



Fina och annorlunda blommor



Fladdermöss i mängder!

Och så till sist, vilket jag höll på att glömma, problemen. "Shomosha" är här ett väldigt användbart ord. Det finns "trafic shomosha, electricity shomosha, water shomosha, onek(=mycket)shomosha" (citat från en lokalanställd på svenska ambassaden).

Så, även om man jobbar hinns det med ganska mycket annat här nere.

Kram på er alla!

Känd från pressen

Jag vet inte riktigt vad det står i artikeln, men den är om båtutställningen som Friendship har haft på nationalmuseum här nere den senaste månaden. Vi har också lyckats komma med i nationell TV under nyårsfirandet. Efter denna raketkarriär siktar vi på att hinna med radio och att medverka i en Dollywood-film innan vi åker hem :P

Regnet är här (och dess efterverkningar)

I söndags morse tyckte vi det var extra varmt och kvavt när vi steg utanför dörren. Strax efter tio fick det sin förklaring när himlen snabbt mörknade ihop, det sa brak och regnet helt enkelt bara öste ner. Till en början var det ganska skönt för temperaturen sjönk snabbt. Och inte undra på det, det formligen forsade ner vatten! Grannbyggnadens fasad var för stunden förvandlad till ett vattenfall och kvarteret blev snart mer som en stor sjö med några små öar i.

Vid tolv åkte vi på ett möte (i bil som tur väl var). Efteråt skulle vi gå till en marknad i närheten för att köpa flippflopps till vår utställning, men eftersom parkeringen framför var förvandlad till en stor sjö gick det inte så bra... Som tur väl var visade det sig att marknaden hade stängt (olika delar av stan har stängt olika dagar i veckan för att minska trafiken) så vi fick en ursäkt för att inte vada genom vattnet. Normalt sett har jag inga problem med detta, men eftersom det i princip inte existerar en enda papperskorg på gatorna i den här staden så är vattenpölar här inte alltid så fräscha.

Marknadens parkering

På kvällen visade sig regnperiodens (detta är den lilla regnperioden en av Bangaldesh sex säsonger och här kallad ”daggperioden”) små antagonister myggorna från sin rätta sida. Hittills har jag kanske haft två myggbett totalt, men över några dagar har jag nu fått flera stycken. I söndags kväll speciellt så hade jag en massattack på min fot och den är nu rätt så prickig. Som tur är kliar det inte så mycket och myggorna här har ingen malaria.


Min stackars fot

Jobbet fortgår annars med stormsteg och vi undrar lite smått hur det kan vara maj redan. Vi fortsätter jobba med utställningen som ska till Luxemburg och deadline har nu blivit förskjuten från slutet på den här veckan till slutet på maj. Det har vi i och för sig sagt är det enda som går att genomföra ändå från början, men nu verkar flera vara inne på samma spår och det är ju skönt.

Kram

Shopping och flodliv

Helgens ledighet var väldigt skön! Efter 12 dagars arbete på raken kände vi att vi förtjänade en treat och det har helgen verkligen varit också. Den har bjudit på både god mat, shopping och äventyr, mycket ihop med Lisette, doktor från USA och här under samma projekt som Shanti kom genom.

I torsdags kväll var vi på en italiensk restaurang och fick UNDERBAR mat. För mig pasta med kyckling och svamp i gräddsås. Ok, grädden smakade inte riktigt som hemma men ändå! Till det hade vi vin! Det var inte alls insmugglat som man kan tro, utan från vår handledare här. Jag blev något förvånad när hon frågade om vi ville ha lite vin när vi sa att vi skulle gå på restaurang. Här nere har jag inte en gång sätt någon dricka något med alkohol och det är också något som religionen tar avstånd ifrån så jag trodde det bara fanns ”under ytan”. Inte då, man kan dricka vin på de flesta finare restauranger, men eftersom de inte säljer det får man ta med det själv! På en del restauranger upptäckte vi också under helgen är det ok för utlänningar att dricka, men inte bengaler – konstigt arrangemang, det borde i alla fall vara lika tycker jag.

På fredagen hade vi sedan en dag av äventyr. Tillsammans med Lisette gav vi oss först iväg på en shoppingrunda – en shoppingrunda som innehöll mitt första någonsin inköp av en sari! Jag köpte dock bara en av de 2-3 delar som ingår i den, så ni får hålla er till tålls med en bild på mig i den tills jag har hunnit köpa resten också.

Därpå mötte vi upp Munir, Lisettes tolk. Tillsammans begav vi oss till Sadarghat, Dhakas hamn för flodbåtar på den lokala floden Buriganga. Vår korta promenad längs båtarna tilldrog sig mycket uppmärksamhet från försäljare och andra och vi fick många flycktiga vänner innan vi tillsammans hoppade ner i en liten båt och begav oss ut på floden (läs: klättrade över en båt och sedan ner i en annan extremt långsamt för att kunna balansera vikten och slippa ramna ner i den inte så trevliga sörjan nedanför).

Efter vi vant oss vid den lilla båten och våra nerver lugnat ner sig lite var båtturen helt underbar! Allt man såg var inte en underbar syn, men det hände verkligen saker överallt! Det var en del av staden som vi verkligen inte sett innan! De små båtarna som våran åkte i skytteltrafik över till andra sidan för 20 taka resan (2 kr) och större båtar plöjde genom fåran på väg ut mot större floder och kanske till och med havet. Någonstans låg det bambu som skeppats med hjälp av vattnet ner hit för att säljas och mitt emot tvättades och badades det för fullt. Mitt i floden låg skepp ankrade som tog upp skiten (bokstavligt) som låg på flodens botten, ett slags svart slam med alla möjlig typer av sopor i. Det transporterade de sedan längre ut i floden och använde som utfyllnad för att skapa mer land. Och mitt allt detta liv var vi dagens händelse. Alla hälsade och log!

Hamnen.

Skytteltrafik.

Munir, jag och Frida i båten.

Efter det blev det sedan middag på en mexikansk restaurang innan vi dog i våra sängar. Idag har Frida och jag sedan varit hemma hos vår bengli-lärares släktingar. De bjöd oss på lunch och vi träffa resten av familjen. Som de fina gäster vi var åt vi och männen först, sedan resten av familjen. Mycket för att vi nog inte fick plats vid bordet alla samtidigt. Maten var toppengod. Det var kichuri (ris och linser med kryddor), en slags potatisbullar med lök och grejer i, fritterad aubegin, fisk, kyckling OCH kött. Till efterrätt var det något liknande vår risgrynsgröt, men sötare och inte så fast. Även det väldigt gott. Efter maten släpade både Frida och jag oss till soffan för te – det var länge sedan vi var så mätta!

Kvällen bjöd på ett inköp av 3 bollywood-filmer för 8 kr. Det får bli förströelsen i veckan när vi är trötta efter jobbet.

Har också insett att vi nu är förbi halvtid här i Bangladesh och snart på hela resan. Känns som det har gått både fort och långsamt, men det brukar det ju när man reser så ni vet säkert vad jag menar.

Kram!