Jag blir galen! De senaste dagarna har vi försökt organisera upp hela den här utställningsgrejen och dra i den, men det är inte enkelt och tar minst sagt på krafterna. Har sällan varit så här trött! Generellt har vi inga problem med att göra själva arbetet, det är bara det att alla runt oss som vi måste fråga om saker, beställa saker från eller sitta i möte med är såååå sega. Effektivtet är inte ett av orden som mest beskriver det här landet kan man säga.
Våra kompisar i Afrika brukar skriva om sina problem med African-time. Här är det istället Asian-logic vi slåss mot och tålamodet prövas aldrig så mycket. Ett exempel från dagens övningar.
Mötet om utställningen som skulle börjat klockan 9 i morse börjar inte förrän halv elva. Det för att din ena arbetskamrat som ska vara med på mötet är en halvtimme sen till jobbet och sen bara måste kolla sin mail i 5-10 minuter. 30 minuter senare är hon klar, men då går brandlarmet på kontoret och alla springer ut på gatan. När vi kommer tillbaka upp luktar det konstigt på kontoret pga. röken och då det är en brand i köket pga. elfel stängs elen av för hela dagen. Det bestäms att mötet ska hållas i Guest Houset istället, men först måste din arbetskamrat bestämma sig för vilka sjalar som kommer sälja bäst i Europa, de små eller stora. När det väl är klart går alla fyra till mötet som till slut börjar.
Eftersom en av personerna inte har blivit tillräckligt informerade eller mötet inte hålls tidigare används en minst halvtimme åt att diskutera en fråga som egentligen redan är bestämd och som personen invänder emot. Till slut klaras det och faktiskt också några andra frågor upp.
Runt 12 erbjuds vi te och kakor och av någon anledning börjar då en av mötesdeltagarna fixa med andra saker än själva mötet och springer runt och fixar olika saker. Till slut sätter hon sig ner vid bordet igen och bestämmer sig då för att maila ett av de mail gruppen bestämt att hon ska maila. När hon är klar kan mötet börja igen. En fråga diskuteras, sen ringer samma persons telefon. Personen som ringer är en person hon ska träffa kl 13, dvs just då. Perosnen kommer och även om vi inte är klara med vårt möte går de iväg och har sitt möte. ”Jag kommer tillbaka när jag är klar så kan vi fortsätta då” säger hon. Mötet stannar av.
Efter en stund kommer hon tillbaka och mötets sista frågor avklaras utan några längre telefonsamtal. Klockan 14.15 är mötet över och äntligen blir det lunch. Klockan 15 har du två timmar kvar att arbeta, men eftersom ingen annan är på kontoret (alla har fått gå hem för att det inte finns någon el) kan du inte göra så mycket. Så har en hel arbetsdag gått åt till ett möte som hemma inte hade tagit mer än en timme. Suck! Dessutom undrar du var i helsike teet du blev lovad klockan 12 tog vägen.
Något frustrerade har vi bestämt att vi behöver kyla ner oss så ikväll blir det glass och förhoppningsvis för mig också riktigt kaffe!
onsdag 28 april 2010
måndag 26 april 2010
Det finns en ängel och hon heter Shanti
Ni vet den där gamla reklamen med ett gäng lumpare i skogen under jul när någon säger ”köttbullar...köttbullar...köttbullar” och svaret efter ett tag blir ”Nämen lägg av.” Sådana är Frida och jag nu. Apstinensen efter svensk mat har börjat sätta in i efterföljderna av ”Men ååååhhhhh, är det ris, blomkål, morot och potatis till middag idag... igen!”-syndromet. Ärligt talat är riset inte så farligt, men grönsakerna! De är så mosade att det från gång till gång är omöjligt är att se vad det är för grönsaker och kryddorna är exakt samma, varje dag.
Mitt i detta fick vi igår en VÄLDIGT bra present. Vi hade varit och hämtat ett bord till voluntärerna och kom vi upp på kontoret och vad stod då där, jo en plastpåse! Hmm, kan inte vara härifrån tänkte vi (de har bannlyst plastpåsar här i landet – tummen upp!) Då ser vi Rupa från USA komma gående gnom kontoret och inser – jippi, det är från Shanti! Dessto gladare blev vi när vi tittade i påsen och hittade bröd med fiber i sig, käckebröd och sylt som faktiskt hade bär i sig!!! Brödet åts till middagssoppan och var helt underbart. Jag hade glömt att det kan vara så mycket mat och tuggmotstånd i en macka!
Vår lyxmat : ) och inga kommentarer om att det inte är speciellt hållbart när varorna är gjorda i Norge, importerade till USA och flugna till Bangladesh. Rupa skulle ju flygit i alla fall : P
Annars är vi tillbaka från vår resa med voluntärerna och de två polackerna. Det gick bra och killarna skötte sig hyfsat. Vi hade lite tidsproblem den första kvällen dock. Vi hade gjort en fotoworkshop med dem under dagen och sa vid 17 att ”plocka ut era 8 bästa bilder så träffas vi klockan 19 i loungen”. Klockan 20.30 släntrade de in! Till historien hör att de spelat volleyboll och inte ”hunnit” sortera sina bilder. När vi påtalade saken säger en av dem att ”men ni får väl komma och hämta oss om vi är sena”. Jag kontrade då med att ”Men jag är väl inte din mamma heller (kände mig då väldigt mycket som hans mamma : P ) Om vi ska kunna göra det här på två veckor så går det inte att komma sent hela tiden” Det kunde han inte svara på och sedan dess har de varit i tid. Victory!
Båt är verkligen det bästa färdmedlet i det här landet!
Fick annars träffa väldigt mycket glada barn på öarna eftersom vi var på tre olika skolor. Det var extra kul att se eftersom det är i just skolorna Erikshjälpen arbetar tillsammans med Friendship.
Glada barn : )
Det är också härligt att se att de är så glada just för att de har det rätt så svårt. Ute på öarna tjänar en vanlig familj (= som inte tillhör öns något rikare 5 %) 150 taka / dag. Säg att de normalt är sex personer i varje familj och att de äter 3 mål mat var om dagen. Det blir 8 taka / mål och person, vilket är 80 svenska öre. Svårt att få ihop i mitt huvud hur de klarar det! De rikare 5 % är de som öns alla åkrar och därför kan få både lite mer mat och förtjänster.
Ris!
Kram på er alla!
Mitt i detta fick vi igår en VÄLDIGT bra present. Vi hade varit och hämtat ett bord till voluntärerna och kom vi upp på kontoret och vad stod då där, jo en plastpåse! Hmm, kan inte vara härifrån tänkte vi (de har bannlyst plastpåsar här i landet – tummen upp!) Då ser vi Rupa från USA komma gående gnom kontoret och inser – jippi, det är från Shanti! Dessto gladare blev vi när vi tittade i påsen och hittade bröd med fiber i sig, käckebröd och sylt som faktiskt hade bär i sig!!! Brödet åts till middagssoppan och var helt underbart. Jag hade glömt att det kan vara så mycket mat och tuggmotstånd i en macka!
Vår lyxmat : ) och inga kommentarer om att det inte är speciellt hållbart när varorna är gjorda i Norge, importerade till USA och flugna till Bangladesh. Rupa skulle ju flygit i alla fall : PAnnars är vi tillbaka från vår resa med voluntärerna och de två polackerna. Det gick bra och killarna skötte sig hyfsat. Vi hade lite tidsproblem den första kvällen dock. Vi hade gjort en fotoworkshop med dem under dagen och sa vid 17 att ”plocka ut era 8 bästa bilder så träffas vi klockan 19 i loungen”. Klockan 20.30 släntrade de in! Till historien hör att de spelat volleyboll och inte ”hunnit” sortera sina bilder. När vi påtalade saken säger en av dem att ”men ni får väl komma och hämta oss om vi är sena”. Jag kontrade då med att ”Men jag är väl inte din mamma heller (kände mig då väldigt mycket som hans mamma : P ) Om vi ska kunna göra det här på två veckor så går det inte att komma sent hela tiden” Det kunde han inte svara på och sedan dess har de varit i tid. Victory!
Båt är verkligen det bästa färdmedlet i det här landet!Fick annars träffa väldigt mycket glada barn på öarna eftersom vi var på tre olika skolor. Det var extra kul att se eftersom det är i just skolorna Erikshjälpen arbetar tillsammans med Friendship.
Glada barn : )Det är också härligt att se att de är så glada just för att de har det rätt så svårt. Ute på öarna tjänar en vanlig familj (= som inte tillhör öns något rikare 5 %) 150 taka / dag. Säg att de normalt är sex personer i varje familj och att de äter 3 mål mat var om dagen. Det blir 8 taka / mål och person, vilket är 80 svenska öre. Svårt att få ihop i mitt huvud hur de klarar det! De rikare 5 % är de som öns alla åkrar och därför kan få både lite mer mat och förtjänster.
Ris!Kram på er alla!
Bengalisk nyarsunderhallning fran Liberation War Museum
Valkommen till Friskis och Svettis! Bengali style. Killar fran en skolklass som troligtvis utfor en traditionell dans
Lite mer professionella dansare
Bangladeshs svar pa Bob Marley. Undrar vem som egentligen ar i baktakt?
Foton från resan till Savar
Nationalmonumentet i Savar - för krigets martyrer
Att ta kort på vita är tydligen något väldigt intressant
Den bästa fotovinkeln finns här någonstans...
Studentboende a la Bangladesh... nu vet jag var Wingårdh fick sin inspiration till Chabo från. Att det var Kahn som hade gjort det var förresten tydligen en populär myt, i verkligenheten är det en av Bangladesh mest kända arkitekter, som dock var mycket inspirerad av Kahn.
Ett av rummen som delas av 2 studenter.
tisdag 20 april 2010
Bilder!
Hej allihopa!
Idag hade jag tänkt lägga upp bilder från både nyår och resan till Savar, men ... när jag hade lagt upp fyra stycken så gick strömmen och internet dog ganska rejält. Därför blir det nu en liten cliffhanger tills ni får se bilderna från resan. Vi ska ju ut och resa och även om internet otroligt nog funkar mitt i Jamuna så funkar det inte tillräckligt bra för bilder.
Vår grupp av studenter som vi ska ha med oss är nu klart och består av 6, alla killar. Anledningen till att det inte är några tjejer med är att de inte får lov att resa utanför staden! När man hör sådant är man glad att man är född i Sverige och med föräldrar som har en annan syn på saker och ting! Som bonus har vi också fått med oss två polacker, en tjej och en kille, som tydligen vandrade in på Friendship igår och undrade om det fanns något att göra! Det visade sig att killen kunde ett dataprogram en av avdelningarna behövde folk som kunde och vi ska då tydligen få sätta tjejen i arbete. Med vad vet vi inte riktigt än... Nu efter ca 1,5 månader här nere är vi så vana vid att scheman och arbetsuppgifter m.m. ändras stup i ett så vi har inte reagerat mer än jaha, då är det två till som ska med och resa och jaha, då får vi väl hitta något åt henne att göra och jaha, planeringen är något bristfällig... Det blir nog bra till slut ska ni se.
Till sist, lite nyårsbilder!
Nyårsfirandet på stan
Armband i samma stil som jag köpte, fast mina var snyggare ;)
Det var folk överallt!
Frida i sin fina salwar kameez - färgerna är typiska för nyår. Något tomteaktigt tyckte vi!
Idag hade jag tänkt lägga upp bilder från både nyår och resan till Savar, men ... när jag hade lagt upp fyra stycken så gick strömmen och internet dog ganska rejält. Därför blir det nu en liten cliffhanger tills ni får se bilderna från resan. Vi ska ju ut och resa och även om internet otroligt nog funkar mitt i Jamuna så funkar det inte tillräckligt bra för bilder.
Vår grupp av studenter som vi ska ha med oss är nu klart och består av 6, alla killar. Anledningen till att det inte är några tjejer med är att de inte får lov att resa utanför staden! När man hör sådant är man glad att man är född i Sverige och med föräldrar som har en annan syn på saker och ting! Som bonus har vi också fått med oss två polacker, en tjej och en kille, som tydligen vandrade in på Friendship igår och undrade om det fanns något att göra! Det visade sig att killen kunde ett dataprogram en av avdelningarna behövde folk som kunde och vi ska då tydligen få sätta tjejen i arbete. Med vad vet vi inte riktigt än... Nu efter ca 1,5 månader här nere är vi så vana vid att scheman och arbetsuppgifter m.m. ändras stup i ett så vi har inte reagerat mer än jaha, då är det två till som ska med och resa och jaha, då får vi väl hitta något åt henne att göra och jaha, planeringen är något bristfällig... Det blir nog bra till slut ska ni se.
Till sist, lite nyårsbilder!
Nyårsfirandet på stan
Armband i samma stil som jag köpte, fast mina var snyggare ;)
Det var folk överallt!
Frida i sin fina salwar kameez - färgerna är typiska för nyår. Något tomteaktigt tyckte vi!
söndag 18 april 2010
Till Savar och tillbaka i en väääldigt liten bil
Igår var en äventyrens dag. Till att börja med begav sig jag och Frida till den andra sidan vägen. Med det menar vi att vi korsade den stora vägen utanför vårt fönster och tog en tur i bebyggelsen på andra sidan som i motsats till vår, inte är en del av den diplomatiska zonen.
Vi behövde inte mer än korsa vägen innan vi hittade gårdsgänget som satt på gatan och spelade spel. Ett gäng goa grabbar var det som verkligen inte hade långt till skrattet. Spelet liknade Fia med knuff, men de hade en massa ytterligare regler. Ett stenkast länger bort hittade vi en snickarverkstad där de gjorde fönster och dörrar. De var jättefina med snirkliga reliefer av växter och blommor. Hade jag haft plats hade jag tagit med en hem det är säkert! En av killarna på stället kunde engelska så vi hade turen att få en rundtur!
Vi försökte också komma in i moskén som är vår granne på andra sidan vägen och som väcker oss vid fem på morgonen med jämna mellanrum. Tyvärr gick detta inte då vi inte var muslimer, tror vi i alla fall. Det var lite svårt med kommunikationen.
Ett stenkast bort hittade vi sedan bakvägen till vår lokala marknad och kycklingdelen av densamma. Där fanns det korgar och burar av nät med hur många hönor som helst i! Fattar inte hur de fick plats med så många.
Sedan mötte vi upp med några svenska (!) vänner på Nordic Club för lunch. Vi har lärt känna en annan tjej som har praktik här nere. Hon är på den svenska ambassaden. Den här helgen hade hon även två kompisar som var här och hälsade på. Tillsammans bestämde vi oss för att ge oss på att åka ut till Savar några mil utanför Dhaka och titta på nationalmonumentet. Sagt och gjort fixade vi en taxi. Chauffören visste vart Savar låg, så sen var det ju bara att fråga om vägen tänkte vi. Fel. När vi kom till Savar fattade ingen vart vi skulle. Vi frågade säkert 8 personer innan någon ens fattade och då använde vi t.o.m. det bengaliska namnet på monumentet! Inte blev det bättre av att vi var fem skandinaver och en bengal inklämda i en bil som egentligen var gjord för bengaler och inte hade ett uns utrymme för våra ben eller huvuden. Efter ett tag dog bilen vid varje stopp och vår chaufför fick hoppa ut, ta upp huven och starta den med en skiftnyckel... Det kändes något osäkert och vi ville inte gärna stanna så många gånger till för det kändes som om bilen skulle ge upp snart. Till slut hittade vi en person som visste vartåt vi skulle och när vi skymptade monumentets 50 m höga spira på håll vart vi lite gladare. Själva monumentet var sedan ganska häftigt. Enkelt, men effektfullt. Frida och jag hade velat kunna gå upp och springa omkring i det, men nej det var absolut förbjudet. Monumentet är rest för alla martyrerna från frihetskriget 1971.
Vi hade sedan hört att det lurade en Louis Kahn byggnad även i Savar och satte av för att kunna hitta universitetet. Det var lättare sagt än gjort det också, men efter ett telefonsamtal till vår arbetskompis som gått där fattade föraren vart vi skulle. Därav bjöd dagen även på ett studenthem gjort av Kahn. Det var intressant dels för att studenterna bodde rätt annorlunda jämfört med i Sverige och dels för att det var Kahn. Totalt var det 2 byggnader med 1000 studenter i varje. Alla bodde två och två i rum halva storleken av mitt i Kaverös med små fönster. De två byggnaderna var trianglar med spetsarna mot varandra och mellan spetsarna fanns en byggnad med alla gemensamma utrymmen, typ pingis, tidningsställ och lite så. Nämnas kan också att det endast var manliga studenter som bodde där. Vi har förstått att det inte är ok för tjejer att göra mycket saker som vi tar förgivet här. Exempelvis så ska vi på praktiken kanske få hjälp av en del arkitektstudenter från Dhaka. En önskan från vår handledare är att de följer med oss på en resa till Gaiabandha, men flertalet av flickorna får inte det för sina föräldrar. De får helt enkelt inte lämna Dhaka.
Väl hemma i Dhaka igen gjorde vi pasta med tomat och svampsås och sedan lyxen – en chokladtårta! Mikron som vi inte tyckte vi behövde har visat sig väldigt användbar ; )
En lång med väldigt trevlig dag!
Som det ser ut framöver så kanske vi åker till Gaibandha och Chilmari med arkitektstudenter på onsdag/torsdag och stannar borta tre dagar, men enligt bengali-logik är detta såklart inte spikat än. Vi fick veta idag att arkitekten som skulle varit team-ledare för arbetet vi ska göra med utställningen till Luxemburg inte kan vara med alls, så nu ser det ut som det är jag och Frida som drar i det själva! Hoppsan! Vi har dock vant oss vid ändrade planer och reagerade inte så mycket på det. Kan bli rätt kul att vara lite spindeln i nätet, vi hoppas bara inte vi begravs i arbete.
Kram allihopa!
Vi behövde inte mer än korsa vägen innan vi hittade gårdsgänget som satt på gatan och spelade spel. Ett gäng goa grabbar var det som verkligen inte hade långt till skrattet. Spelet liknade Fia med knuff, men de hade en massa ytterligare regler. Ett stenkast länger bort hittade vi en snickarverkstad där de gjorde fönster och dörrar. De var jättefina med snirkliga reliefer av växter och blommor. Hade jag haft plats hade jag tagit med en hem det är säkert! En av killarna på stället kunde engelska så vi hade turen att få en rundtur!
Vi försökte också komma in i moskén som är vår granne på andra sidan vägen och som väcker oss vid fem på morgonen med jämna mellanrum. Tyvärr gick detta inte då vi inte var muslimer, tror vi i alla fall. Det var lite svårt med kommunikationen.
Ett stenkast bort hittade vi sedan bakvägen till vår lokala marknad och kycklingdelen av densamma. Där fanns det korgar och burar av nät med hur många hönor som helst i! Fattar inte hur de fick plats med så många.
Sedan mötte vi upp med några svenska (!) vänner på Nordic Club för lunch. Vi har lärt känna en annan tjej som har praktik här nere. Hon är på den svenska ambassaden. Den här helgen hade hon även två kompisar som var här och hälsade på. Tillsammans bestämde vi oss för att ge oss på att åka ut till Savar några mil utanför Dhaka och titta på nationalmonumentet. Sagt och gjort fixade vi en taxi. Chauffören visste vart Savar låg, så sen var det ju bara att fråga om vägen tänkte vi. Fel. När vi kom till Savar fattade ingen vart vi skulle. Vi frågade säkert 8 personer innan någon ens fattade och då använde vi t.o.m. det bengaliska namnet på monumentet! Inte blev det bättre av att vi var fem skandinaver och en bengal inklämda i en bil som egentligen var gjord för bengaler och inte hade ett uns utrymme för våra ben eller huvuden. Efter ett tag dog bilen vid varje stopp och vår chaufför fick hoppa ut, ta upp huven och starta den med en skiftnyckel... Det kändes något osäkert och vi ville inte gärna stanna så många gånger till för det kändes som om bilen skulle ge upp snart. Till slut hittade vi en person som visste vartåt vi skulle och när vi skymptade monumentets 50 m höga spira på håll vart vi lite gladare. Själva monumentet var sedan ganska häftigt. Enkelt, men effektfullt. Frida och jag hade velat kunna gå upp och springa omkring i det, men nej det var absolut förbjudet. Monumentet är rest för alla martyrerna från frihetskriget 1971.
Vi hade sedan hört att det lurade en Louis Kahn byggnad även i Savar och satte av för att kunna hitta universitetet. Det var lättare sagt än gjort det också, men efter ett telefonsamtal till vår arbetskompis som gått där fattade föraren vart vi skulle. Därav bjöd dagen även på ett studenthem gjort av Kahn. Det var intressant dels för att studenterna bodde rätt annorlunda jämfört med i Sverige och dels för att det var Kahn. Totalt var det 2 byggnader med 1000 studenter i varje. Alla bodde två och två i rum halva storleken av mitt i Kaverös med små fönster. De två byggnaderna var trianglar med spetsarna mot varandra och mellan spetsarna fanns en byggnad med alla gemensamma utrymmen, typ pingis, tidningsställ och lite så. Nämnas kan också att det endast var manliga studenter som bodde där. Vi har förstått att det inte är ok för tjejer att göra mycket saker som vi tar förgivet här. Exempelvis så ska vi på praktiken kanske få hjälp av en del arkitektstudenter från Dhaka. En önskan från vår handledare är att de följer med oss på en resa till Gaiabandha, men flertalet av flickorna får inte det för sina föräldrar. De får helt enkelt inte lämna Dhaka.
Väl hemma i Dhaka igen gjorde vi pasta med tomat och svampsås och sedan lyxen – en chokladtårta! Mikron som vi inte tyckte vi behövde har visat sig väldigt användbar ; )
En lång med väldigt trevlig dag!
Som det ser ut framöver så kanske vi åker till Gaibandha och Chilmari med arkitektstudenter på onsdag/torsdag och stannar borta tre dagar, men enligt bengali-logik är detta såklart inte spikat än. Vi fick veta idag att arkitekten som skulle varit team-ledare för arbetet vi ska göra med utställningen till Luxemburg inte kan vara med alls, så nu ser det ut som det är jag och Frida som drar i det själva! Hoppsan! Vi har dock vant oss vid ändrade planer och reagerade inte så mycket på det. Kan bli rätt kul att vara lite spindeln i nätet, vi hoppas bara inte vi begravs i arbete.
Kram allihopa!
fredag 16 april 2010
Pohela baisakh 1417!
Gott Nytt År 1417 allihopa! Veckan som gick har vi jobbat med vår modell på sjukhusbåten, men också fått vara med om att fira det bengaliska nyåret! Kort sagt var det en enda stor gatufest hela dagen.
De mest inbitna börjar fira klockan 6 på morgonen, men vi tog det lite lugnare och gav oss utanför dörren vid 7. Efter en timme i trafiken var vi framme vid vår vän Sangidas hus. Där fick vi frukost, mötte upp med två andra vänner (Tanzim, vår bengalilärares släkting, och en av Sangidas vänner) och begav oss sedan ut på stan.
Första anhalten var Liberation War Museum där vi fick se en föreställning med allt från dikter, till sånger och dans. Halvvägs igenom delades det ut snack och gissa vad, jo puffat ris. Det smakade ungefär som popkorn, men utan salt. Bäst var danserna för då fattade man mest : P När jag kommer tillbaka till kontoret på söndag ska jag försöka ge er ett smakprov.
Därefter bar det av till universitetsområdet som är centrum för firandet. Där var det verkligen folk överallt. Många hejade och tyckte att vi var väldigt fina utlänningar i våra traditionella nyårskläder. Det är ofta så att när de firar någon högtid här så har de olika färger associerade med den. Independence Day var grönt och rött och nu till nyår var det vitt och rött som ni kan se på våra salwar och kameez här. Frida och jag kände oss lite som jultomten 1 och 2... Byxorna blir nog degraderade till mysbyxor hemma i Sverige : P
På universitetsområdet tittade vi på en marknad med fina hantverk. Jag hittade ett fint armband i trä med utskurna blommor och för 2,50 var det verkligen väl värt pengarna! Eftersom det var ganska varmt satte vi oss sedan ner under ett banjonträd och passade på att träffa en kompis på kontoret och hans fru som också letat sig in till firandet.
Därifrån bar det av till Banani, en annan stadsdel, där vi fick träffa Sangidas moster och morbror som båda är arkitekter (!) och fick en väldigt god lunch. De visade sedan runt oss på deras kontor, vilket vi tyckte var väldigt trevligt eftersom de hade lite av en hållbarhet-profil. De arbetade med studenter och hade många av deras arbeten till försäljning så vi kunde titta. Bland annat fanns där ett finurligt armband av gamla chipspåsar : P De var överlag väldigt trevliga och vi hade intressanta diskussioner. Det bestämdes att vi ska komma tillbaka dit och vara med dem en dag i arbetet så att vi kan byta erfarenheter m.m. Kul! Som ett lyckoslag hade de också väldigt bra kontakter så vi kommer troligtvis få komma in i Louis I. Kahns (berömd arkitekt) parlamentsbyggnad här nere. Det står mer om den här. Den ska vara helt crazy så det ser vi fram emot.
Annars börjar vi göra oss redo att resa igen, vi som trodde vi skulle stanna i Dhaka. Komiskt nog ska vi den här gången guida en arkitekt och arkitektstudenter som vi samarbetar med i deras eget land... Resan går till Gaibandha och Chilmari igen och vi kommer besöka olika öar m.m. den här gången också. Frida och jag som tyckte om att bo på EFH säger inte nej! Arbetet som vi har ihop med gruppen handlar om att designa en utställning som ska till Luxemburg till sommaren och det verkar mer och mer som vi blir några slags team-leaders... vi får väl se hur det går : P I alla fall kul att vi får så pass mycket ansvar för det betyder att de tycker att vi gör ett bra jobb : )
Igår var vi sedan på den berömda New Market här i Dhaka som är en gigantisk bazaar. Där köpte vi modellmaterial till helt otroliga priser! Synd att man inte kan ta med sig en container hem. Det hade varit en bra affär. Mirakulöst nog har våra magar inte heller protesterat över lunchen vi åt där. Börjar nog bli lite härdade. Efter ytterligare ett möte blev det sedan middag med Tanzim och 3 av hans vänner. Maten var självklart kyckling som de ääälskar här. Det finns säkert 10 olika kedjor i stil med Kentucky Fried Chicken som utnyttjas flitigt, som bland annat Best Fried Chicken, California Fried Chicken, King’s Chicken och favoriten Royal Best Fried Chicken. Till efterätt blev det sedan italiensk glass. Mm!
Hoppas ni njuter av våren hemma! Här börjar det bli riktigt varmt, över 40 med en upplevd temperatur av kanske 45. Det påverkar oss faktiskt inte så mycket som vi trodde att det skulle göra. Det enda som händer är att man svettas lite mer, men det gör varenda kotte här så det känns ok. Eller osm vi brukar säga, det är inte det att jag svettas, det är bara luften som kondenserar på mig. Faktum är att lokalbefolkningen klagar mer än vi över vädret.
Kram!
De mest inbitna börjar fira klockan 6 på morgonen, men vi tog det lite lugnare och gav oss utanför dörren vid 7. Efter en timme i trafiken var vi framme vid vår vän Sangidas hus. Där fick vi frukost, mötte upp med två andra vänner (Tanzim, vår bengalilärares släkting, och en av Sangidas vänner) och begav oss sedan ut på stan.
Första anhalten var Liberation War Museum där vi fick se en föreställning med allt från dikter, till sånger och dans. Halvvägs igenom delades det ut snack och gissa vad, jo puffat ris. Det smakade ungefär som popkorn, men utan salt. Bäst var danserna för då fattade man mest : P När jag kommer tillbaka till kontoret på söndag ska jag försöka ge er ett smakprov.
Därefter bar det av till universitetsområdet som är centrum för firandet. Där var det verkligen folk överallt. Många hejade och tyckte att vi var väldigt fina utlänningar i våra traditionella nyårskläder. Det är ofta så att när de firar någon högtid här så har de olika färger associerade med den. Independence Day var grönt och rött och nu till nyår var det vitt och rött som ni kan se på våra salwar och kameez här. Frida och jag kände oss lite som jultomten 1 och 2... Byxorna blir nog degraderade till mysbyxor hemma i Sverige : P
På universitetsområdet tittade vi på en marknad med fina hantverk. Jag hittade ett fint armband i trä med utskurna blommor och för 2,50 var det verkligen väl värt pengarna! Eftersom det var ganska varmt satte vi oss sedan ner under ett banjonträd och passade på att träffa en kompis på kontoret och hans fru som också letat sig in till firandet.
Därifrån bar det av till Banani, en annan stadsdel, där vi fick träffa Sangidas moster och morbror som båda är arkitekter (!) och fick en väldigt god lunch. De visade sedan runt oss på deras kontor, vilket vi tyckte var väldigt trevligt eftersom de hade lite av en hållbarhet-profil. De arbetade med studenter och hade många av deras arbeten till försäljning så vi kunde titta. Bland annat fanns där ett finurligt armband av gamla chipspåsar : P De var överlag väldigt trevliga och vi hade intressanta diskussioner. Det bestämdes att vi ska komma tillbaka dit och vara med dem en dag i arbetet så att vi kan byta erfarenheter m.m. Kul! Som ett lyckoslag hade de också väldigt bra kontakter så vi kommer troligtvis få komma in i Louis I. Kahns (berömd arkitekt) parlamentsbyggnad här nere. Det står mer om den här. Den ska vara helt crazy så det ser vi fram emot.
Annars börjar vi göra oss redo att resa igen, vi som trodde vi skulle stanna i Dhaka. Komiskt nog ska vi den här gången guida en arkitekt och arkitektstudenter som vi samarbetar med i deras eget land... Resan går till Gaibandha och Chilmari igen och vi kommer besöka olika öar m.m. den här gången också. Frida och jag som tyckte om att bo på EFH säger inte nej! Arbetet som vi har ihop med gruppen handlar om att designa en utställning som ska till Luxemburg till sommaren och det verkar mer och mer som vi blir några slags team-leaders... vi får väl se hur det går : P I alla fall kul att vi får så pass mycket ansvar för det betyder att de tycker att vi gör ett bra jobb : )
Igår var vi sedan på den berömda New Market här i Dhaka som är en gigantisk bazaar. Där köpte vi modellmaterial till helt otroliga priser! Synd att man inte kan ta med sig en container hem. Det hade varit en bra affär. Mirakulöst nog har våra magar inte heller protesterat över lunchen vi åt där. Börjar nog bli lite härdade. Efter ytterligare ett möte blev det sedan middag med Tanzim och 3 av hans vänner. Maten var självklart kyckling som de ääälskar här. Det finns säkert 10 olika kedjor i stil med Kentucky Fried Chicken som utnyttjas flitigt, som bland annat Best Fried Chicken, California Fried Chicken, King’s Chicken och favoriten Royal Best Fried Chicken. Till efterätt blev det sedan italiensk glass. Mm!
Hoppas ni njuter av våren hemma! Här börjar det bli riktigt varmt, över 40 med en upplevd temperatur av kanske 45. Det påverkar oss faktiskt inte så mycket som vi trodde att det skulle göra. Det enda som händer är att man svettas lite mer, men det gör varenda kotte här så det känns ok. Eller osm vi brukar säga, det är inte det att jag svettas, det är bara luften som kondenserar på mig. Faktum är att lokalbefolkningen klagar mer än vi över vädret.
Kram!
lördag 10 april 2010
Vardagsliv
Den här veckan har vi levt vardagsliv här i Dhaka. Nu när vi har varit här ett tag och dessutom vet att vi kommer stanna här den närmsta månaden börjar vi komma in i gnötet på kontoret och vi börjar lära känna stan.
En helt vanlig dag här nere börjar med att klockan ringer vid kvart i 8. Möjligtvis har man vaknat till tidigare runt kl 5 då en av våra närmsta grannar böneutroparen ropar ut dagens första bön. Efter kanske 10 minuter går en av oss upp (oftast Frida först vilket är föga förvånande för dem som känner oss... : P ) Sedan tar man ner sitt myggnät, glädjer sig över att det är morgon och att det då nästan alltid finns vatten, släntrar ut i köket och kokar ägg, vilket har blivit lite av standardfrukosten här. Eftersom tändstickorna inte är av bästa kvalitet och kökspersonalen dessutom har asken bredvid spisen så att den blir helt täckt av stekflott är det lite av en utmaning att få igång spisen varje morgon. Medan vi äter kommer oftast Susanna, en i lunchpersonalen, och hon diskar alltid efter oss, varesig vi vill eller inte. Vi har försökt smygdiska några gånger men hon kommer alltid på oss.
Vid 9 traskar vi iväg två hus bort till kontoret. Då är vi oftast de första som kommer, bortsätt från de stackarna som låser upp dörren. Vid 10 serveras det te, mycket uppskattat av mig! Sen jobbas det på ända fram till 14, då man nästan dör av hunger innan man får gå och äta lunch. Lunchen består av ris, dal (väldigt tunn linssoppa som äts som soppa eller hälls på riset), en grönsaksröra med mosade grönsaker ( ibland kan man inte ens se vad för grönsaker det är :P ) och bra dagar även fisk eller kyckling. I början tyckte vi att det var ganska starkt, men nu har vi vant oss. Häromdagen fällde jag t.o.m. kommentaren – ”men de är ju inte goda, de smakade nästan ingenting”. Hoppas jag har kvar några smaklökar när jag kommer hem!
Efter lunch arbetar man till 16, då serveras det te igen. Vid 17 är arbetsdagen sedan slut. En normal kväll går man sedan till marknaden eller Katcha Bazaar som den egentligen heter.
Marknaden märks knappt på väg dit, men går man genom hålet i grinden...
... är det människor överallt!
Där hittar man väldigt schyst frukt, t.ex. bananer för 40 öre stycket som säljs per stock... , tomater och annat som smakar så mycket mer än hemma. Vi köpte en annanas för ett tag sedan och det var den bästa annanas jag någonsin ätit!
Ett av fruktstånden.
På marknaden kan man även köpa väldigt levande fisk eller kyckling och kött, men det är inget som vi vågat oss på eller känner oss jättesugna på.
När man väl inhandlat sina varor går man hem och på vägen kikar man på hur stora mangofrukterna har blivit och längtar tills de mognar. Hemma igen sätter man igång att laga mat. I början hoppades man innerligt att stömmen inte skulle gå under tiden. För en vecka sedan fick vi dock ett batteri som driver några lampor och en fläkt, så nu lever vi i värsta lyxen! Trixet här nere är att komma på bra mat som man kan laga utan så mycket mjölkprodukter (finns bara pulvermjölk) och utan ugn. En favorit är pannkakor, men vi svänger också ihop lite olika pastor med röror osv. Sedan hamnar man ofta framför den här burken om man inte drar ut på äventyr. Eller så tvättar man, stickar eller läser. Äventyren kan annars vara en shoppingtur till en annan marknad, en kväll på bio, en kväll i parken eller något annat. Runt 23 somnar man vaggad av fläktens surrande och trafiken utanför. Tro det eller ej, men jag sover numera utan öronproppar och hör knappt tuten!
Kram allihopa!
En helt vanlig dag här nere börjar med att klockan ringer vid kvart i 8. Möjligtvis har man vaknat till tidigare runt kl 5 då en av våra närmsta grannar böneutroparen ropar ut dagens första bön. Efter kanske 10 minuter går en av oss upp (oftast Frida först vilket är föga förvånande för dem som känner oss... : P ) Sedan tar man ner sitt myggnät, glädjer sig över att det är morgon och att det då nästan alltid finns vatten, släntrar ut i köket och kokar ägg, vilket har blivit lite av standardfrukosten här. Eftersom tändstickorna inte är av bästa kvalitet och kökspersonalen dessutom har asken bredvid spisen så att den blir helt täckt av stekflott är det lite av en utmaning att få igång spisen varje morgon. Medan vi äter kommer oftast Susanna, en i lunchpersonalen, och hon diskar alltid efter oss, varesig vi vill eller inte. Vi har försökt smygdiska några gånger men hon kommer alltid på oss.
Vid 9 traskar vi iväg två hus bort till kontoret. Då är vi oftast de första som kommer, bortsätt från de stackarna som låser upp dörren. Vid 10 serveras det te, mycket uppskattat av mig! Sen jobbas det på ända fram till 14, då man nästan dör av hunger innan man får gå och äta lunch. Lunchen består av ris, dal (väldigt tunn linssoppa som äts som soppa eller hälls på riset), en grönsaksröra med mosade grönsaker ( ibland kan man inte ens se vad för grönsaker det är :P ) och bra dagar även fisk eller kyckling. I början tyckte vi att det var ganska starkt, men nu har vi vant oss. Häromdagen fällde jag t.o.m. kommentaren – ”men de är ju inte goda, de smakade nästan ingenting”. Hoppas jag har kvar några smaklökar när jag kommer hem!
Efter lunch arbetar man till 16, då serveras det te igen. Vid 17 är arbetsdagen sedan slut. En normal kväll går man sedan till marknaden eller Katcha Bazaar som den egentligen heter.
Marknaden märks knappt på väg dit, men går man genom hålet i grinden...
... är det människor överallt!Där hittar man väldigt schyst frukt, t.ex. bananer för 40 öre stycket som säljs per stock... , tomater och annat som smakar så mycket mer än hemma. Vi köpte en annanas för ett tag sedan och det var den bästa annanas jag någonsin ätit!
Ett av fruktstånden.På marknaden kan man även köpa väldigt levande fisk eller kyckling och kött, men det är inget som vi vågat oss på eller känner oss jättesugna på.
När man väl inhandlat sina varor går man hem och på vägen kikar man på hur stora mangofrukterna har blivit och längtar tills de mognar. Hemma igen sätter man igång att laga mat. I början hoppades man innerligt att stömmen inte skulle gå under tiden. För en vecka sedan fick vi dock ett batteri som driver några lampor och en fläkt, så nu lever vi i värsta lyxen! Trixet här nere är att komma på bra mat som man kan laga utan så mycket mjölkprodukter (finns bara pulvermjölk) och utan ugn. En favorit är pannkakor, men vi svänger också ihop lite olika pastor med röror osv. Sedan hamnar man ofta framför den här burken om man inte drar ut på äventyr. Eller så tvättar man, stickar eller läser. Äventyren kan annars vara en shoppingtur till en annan marknad, en kväll på bio, en kväll i parken eller något annat. Runt 23 somnar man vaggad av fläktens surrande och trafiken utanför. Tro det eller ej, men jag sover numera utan öronproppar och hör knappt tuten!
Kram allihopa!
måndag 5 april 2010
Bilder från Independence Day
Här kommer lite bilder. Tyvärr åkte mina bilder från resan till Sylhet av misstag med Shanti till USA i lördags kväll. Frida har lite bilder på sin blogg som man kan titta på. Annars kommer här några av Independence Day som vi firade på stan med Sangida.
Bengalisk frukost hos Sangida, kichuri med mera.
Det nationella templet för hinduer.
En staty med Mujibur Rahman, landets fader. Den ropade även ut ett av hans tal, sprutade vatten och sjöng nationalsången.
Vi tittade på Lalbagh Fort som är från mongolernas tid...
... och andra tittade på oss.
Bengalisk frukost hos Sangida, kichuri med mera.
Det nationella templet för hinduer.
En staty med Mujibur Rahman, landets fader. Den ropade även ut ett av hans tal, sprutade vatten och sjöng nationalsången.
Vi tittade på Lalbagh Fort som är från mongolernas tid...
... och andra tittade på oss.Påsk i Dhaka
Nu har vi kommit in i lunken på jobbet här i Dhaka igen. Vi hade ett möte i söndags för att reda upp alla de uppgifter vi fått att jobba med och vi kommer få göra mer av det vi vill : ) Instället för att sitta och arbeta i Illustrator med illustrationer av båtarna ska vi troligtvis få lära upp någon av de anställda till att göra det och det betyder att vi får mer tid över för våra modeller. Mycket bättre tycker vi för det lär vi oss mer av.
Vi har också firat påsk så pass det går i ett land där det inte firas påsk. Vi jobbade hela helgen förutom på lördagen, så då tog vi tillfället i akt. Tillsammans med Shanti åkte vi först till Nordic Club för påskfrukost. Där fick vi underbar fil med muesli och bröd som faktiskt hade fiber i sig. Mycket trevligt!
Eftersom det var Shantis sista dag tog vi sedan en liten shoppingtur. Jag hittade en fin grön kurta (som toppen på en salwas kameez) som kommer bli väldigt skön att ha på sig i värmen. Tro det eller ej, men värmen är värst om man är inne. Det är precis lika varmt som ute, med undantaget att det inte finns minsta lilla bris. På kontoret surrar dessutom många datorer så där kan det bli riktigt varmt. Kände mig verkligen som en isglas i Sahara häromdagen när elen var borta 3 h! Tror vi är uppe i runt 37 grader med 66 % luftfuktighet.
Som påskägg blev det en mars som efter en månads avsaknad av godis smakade väldigt gott. Som toppen över i var vi sedan i en internationell mataffär och gissa vad vi hittade där. Jo philadelphia! : ) Ni som känner min kärlek för det förstår hur glad jag blev! Det bästa påskpresenten! Frida är på ungefär samma nivå av philadelphia-beroende som jag så det spelade ingen roll att den var dyr som attan, den åkte ner i korgen. Vi har bestämt att vi får lov att köpa en varje månad. Den första avnjuter vi nu varje morgon, dock på bröd utan fiber : P
Kram!
Vi har också firat påsk så pass det går i ett land där det inte firas påsk. Vi jobbade hela helgen förutom på lördagen, så då tog vi tillfället i akt. Tillsammans med Shanti åkte vi först till Nordic Club för påskfrukost. Där fick vi underbar fil med muesli och bröd som faktiskt hade fiber i sig. Mycket trevligt!
Eftersom det var Shantis sista dag tog vi sedan en liten shoppingtur. Jag hittade en fin grön kurta (som toppen på en salwas kameez) som kommer bli väldigt skön att ha på sig i värmen. Tro det eller ej, men värmen är värst om man är inne. Det är precis lika varmt som ute, med undantaget att det inte finns minsta lilla bris. På kontoret surrar dessutom många datorer så där kan det bli riktigt varmt. Kände mig verkligen som en isglas i Sahara häromdagen när elen var borta 3 h! Tror vi är uppe i runt 37 grader med 66 % luftfuktighet.
Som påskägg blev det en mars som efter en månads avsaknad av godis smakade väldigt gott. Som toppen över i var vi sedan i en internationell mataffär och gissa vad vi hittade där. Jo philadelphia! : ) Ni som känner min kärlek för det förstår hur glad jag blev! Det bästa påskpresenten! Frida är på ungefär samma nivå av philadelphia-beroende som jag så det spelade ingen roll att den var dyr som attan, den åkte ner i korgen. Vi har bestämt att vi får lov att köpa en varje månad. Den första avnjuter vi nu varje morgon, dock på bröd utan fiber : P
Kram!
lördag 3 april 2010
Det kan vara prövande att vara vit eller ”I’m married, vegetarian and yes I DO have a guide”
Nu är vi ”hemma” i Dhaka igen och jag måste erkänna att det var skönt att sova i min säng igen, att få tvätta mina kläder (det smutsigaste vatten jag någonsin sett) och få äta morotssoppa till middag. Det är också skönt att vara tillbaka i Baridhara där inte varenda kotte frågar hur jag mår, men mer om det sen.
De sista dagarna av resan var minst lika fyllda som de första. Insåg t.o.m. att jag lömt bort att skriva att vi smakat på te i 5 lager sist! Det är 5 olika teer i samma glas där man klart kan se de olika lagren och även känna deras olika smak. Lovar att lägga upp en bild på det när jag kan. De avslöjade såklart inte finnesen bakom denna kunskap, men vi gissade att det rör sig om olika densitet på teerna.
Sista dagen i Srimangal fick vi på morgonen veta att det inte var möjligt att bo kvar där vi bodde för det skulle vara fullbokat på kvällen. Konstigt eftersom det inte hade bott en kotte där de två nätterna vi varit där. Troligtvis ville de bli av med oss för att stället inte var lönt att hyra ut med bara 3 personer där.
Vi åkte istället in till stan där vi bodde på Tea Town Hotel som skulle vara det renaste i stan. Vi hade kollat upp det på internet innan och då snubblat över en historia om en kille som blivit lurad av en man som låtsats vara guide. Han var tydligen bror till en kille som ägde ett sådant företag och kunde därför utnyttja det fritt utan att andra inom företaget reagerade. Man kan ju inte göra något åt chefens bror.
Vi hann inte mer än gå och kolla på vårt rum för att godkänna det innan samme man stormade in även i vårt hotellrum. Cowboyhatt, stammande, väldigt pushig... allt stämde. Vi hade råkat ut för den ryktade ... . De andra närvarande såg skraja ut och försökte signalera åt oss att han är inge bra. Som tur väl är kunde vi ju avböja hans påträngande försök att få oss att se allt vi redan sett igen eller ”åtminstone komma upp till kontoret och ta en kopp kaffe”. Nej tack du, vi slängde igen dörren och brast ut i gapskratt istället!
Efter problem med det, med maten och med närgångna frågor (som exempelvis mannen som tyckte att Shanti skulle ta med honom till USA) myntade vi devisen ”I’m married, vegetarian and yes I DO have a guide”. Det funkade ganska bra : P
Efter vi till slut fått ett nytt hotell gav vi oss ut på äventyr i Lawachara National Park. Vi hade sådan tur att vi även den här dagen fick se apor, och vid två tillfällen. Det var helt klart gibbonapor och så såg vi en av de andra två som fanns i parken, troligtvis en typ av makak. De var hur fina som helst! Vi träffade även på spindlarna som inte var lika roliga... speciellt inte när guiden fortfarande hade ett sår efter ett bett som han fått för två år sedan!
Väldigt trötta gav vi oss tillbaka till Srimangal, vilade och tittade på stan på kvällen. Gick in i en av alla de Bata-skor affärer som de har här och som alla verkar älska. Insåg att även om det är exakt samma logga så är det inte samma skor, speciellt inte eftersom du kunde få ett par för 150 Tk (alltså 15 kr). Vi hittade även ett väldigt fint tyg- och klädställe. Proceduren att köpa tyg går till lite annorlunda här än hemma. Man sätter sig på en stol, säger vad man vill ha alternativt pekar på något. Det tas sedan fram av personalen som jobbar från ett litet upphöjt podium framför dig. Lyxigt, men tidskrävande. Efter ca en halvtimmes tittande och presenterande av tyger insåg jag att sjalen jag just valt ut hade hål och det fanns ingen annan liknande : ( De andra däremot shoppade loss. Shanti som åker hem imorgon köpte 6 sjalar för motsvarande 130 kr och Frida 6 m tyg och en sjal för 50 kr!
En annan konstant följeslagare under resan var nyfikenheten och som det ibland kändes kraven på oss som alla hade. Det är både trevligt att folk är intresserade och jobbigt att man aldrig blir lämnad ifred. Här är några axplock:
I nationalparken mötte vi en grupp studenter ute på resa, alla killar runt 20-års åldern. En kille kom fram och pratade med oss och efter ett tag frågade han ”Är det bara ni tre som är ute och reser?” När vi svarade ja sa han ”Åh, Herre Gud!” och det var uppenbart att det inte hände att tjejer här reste ensamma.
Vi går mot parkens utgång med en man bakom oss. Det sitter en tiggare vid sidan om vägen. När mannen passerar honom säger han ”Följ efter dem, de har pengar”.
I stan följer två barn oss längs stånden. De är hungriga. Vi ger dem var sin apelsin när vi köper till oss och de blir överlyckliga. Deras apelsiner kostade 2 SEK.
På morgonen efter går vi från hotellet ner till tågstationen eftersom det är nära. Hela tiden ropar affärsägare: How are you?, Your country? eller Goodbye (ibland förväxlat med hello här).
Framme på tågstationen sätter vi oss ner för Shanti och jag mår inte så bra (matproblem). Snabbt kommer en gäng och ställer sig runt oss och tittar, ibland så nära som 30 cm bort. Vakten kör bort dem med jämna mellanrum, då de backar en meter eller två, men de är snart tillbaka igen. På tåget kommer alla försäljare fram till just oss, alla tiggare stannar vi våra ben. Vi är vita, vi har automatiskt pengar.
Det här kan vara väldigt krävande. Man vill hjälpa de fattiga, men de är så många så det är omöjligt. Man vill hjälpa gatubarnen, men man vet att ger man dem pengar går de troligen till någon annan. Man blir överväldigad av alla krav ”köp från mig”, ”ge mig pengar”, ”ge mig mat” och så orkar man inte mer. Sen blir man sur på sig själv för att man inte orkar. De är ju också människor och de kan inte veta att många andra redan frågat mig om pengar. Jag antar att man i slutändan försöker vara rättvis, både mot sig själv och dem. Ett citat av Olof Lagerkrantz verkar ibland passande ”Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd, och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.”
Glad Påsk allihopa! Skriver mer om vårt firande här nere nästa gång.
De sista dagarna av resan var minst lika fyllda som de första. Insåg t.o.m. att jag lömt bort att skriva att vi smakat på te i 5 lager sist! Det är 5 olika teer i samma glas där man klart kan se de olika lagren och även känna deras olika smak. Lovar att lägga upp en bild på det när jag kan. De avslöjade såklart inte finnesen bakom denna kunskap, men vi gissade att det rör sig om olika densitet på teerna.
Sista dagen i Srimangal fick vi på morgonen veta att det inte var möjligt att bo kvar där vi bodde för det skulle vara fullbokat på kvällen. Konstigt eftersom det inte hade bott en kotte där de två nätterna vi varit där. Troligtvis ville de bli av med oss för att stället inte var lönt att hyra ut med bara 3 personer där.
Vi åkte istället in till stan där vi bodde på Tea Town Hotel som skulle vara det renaste i stan. Vi hade kollat upp det på internet innan och då snubblat över en historia om en kille som blivit lurad av en man som låtsats vara guide. Han var tydligen bror till en kille som ägde ett sådant företag och kunde därför utnyttja det fritt utan att andra inom företaget reagerade. Man kan ju inte göra något åt chefens bror.
Vi hann inte mer än gå och kolla på vårt rum för att godkänna det innan samme man stormade in även i vårt hotellrum. Cowboyhatt, stammande, väldigt pushig... allt stämde. Vi hade råkat ut för den ryktade ... . De andra närvarande såg skraja ut och försökte signalera åt oss att han är inge bra. Som tur väl är kunde vi ju avböja hans påträngande försök att få oss att se allt vi redan sett igen eller ”åtminstone komma upp till kontoret och ta en kopp kaffe”. Nej tack du, vi slängde igen dörren och brast ut i gapskratt istället!
Efter problem med det, med maten och med närgångna frågor (som exempelvis mannen som tyckte att Shanti skulle ta med honom till USA) myntade vi devisen ”I’m married, vegetarian and yes I DO have a guide”. Det funkade ganska bra : P
Efter vi till slut fått ett nytt hotell gav vi oss ut på äventyr i Lawachara National Park. Vi hade sådan tur att vi även den här dagen fick se apor, och vid två tillfällen. Det var helt klart gibbonapor och så såg vi en av de andra två som fanns i parken, troligtvis en typ av makak. De var hur fina som helst! Vi träffade även på spindlarna som inte var lika roliga... speciellt inte när guiden fortfarande hade ett sår efter ett bett som han fått för två år sedan!
Väldigt trötta gav vi oss tillbaka till Srimangal, vilade och tittade på stan på kvällen. Gick in i en av alla de Bata-skor affärer som de har här och som alla verkar älska. Insåg att även om det är exakt samma logga så är det inte samma skor, speciellt inte eftersom du kunde få ett par för 150 Tk (alltså 15 kr). Vi hittade även ett väldigt fint tyg- och klädställe. Proceduren att köpa tyg går till lite annorlunda här än hemma. Man sätter sig på en stol, säger vad man vill ha alternativt pekar på något. Det tas sedan fram av personalen som jobbar från ett litet upphöjt podium framför dig. Lyxigt, men tidskrävande. Efter ca en halvtimmes tittande och presenterande av tyger insåg jag att sjalen jag just valt ut hade hål och det fanns ingen annan liknande : ( De andra däremot shoppade loss. Shanti som åker hem imorgon köpte 6 sjalar för motsvarande 130 kr och Frida 6 m tyg och en sjal för 50 kr!
En annan konstant följeslagare under resan var nyfikenheten och som det ibland kändes kraven på oss som alla hade. Det är både trevligt att folk är intresserade och jobbigt att man aldrig blir lämnad ifred. Här är några axplock:
I nationalparken mötte vi en grupp studenter ute på resa, alla killar runt 20-års åldern. En kille kom fram och pratade med oss och efter ett tag frågade han ”Är det bara ni tre som är ute och reser?” När vi svarade ja sa han ”Åh, Herre Gud!” och det var uppenbart att det inte hände att tjejer här reste ensamma.
Vi går mot parkens utgång med en man bakom oss. Det sitter en tiggare vid sidan om vägen. När mannen passerar honom säger han ”Följ efter dem, de har pengar”.
I stan följer två barn oss längs stånden. De är hungriga. Vi ger dem var sin apelsin när vi köper till oss och de blir överlyckliga. Deras apelsiner kostade 2 SEK.
På morgonen efter går vi från hotellet ner till tågstationen eftersom det är nära. Hela tiden ropar affärsägare: How are you?, Your country? eller Goodbye (ibland förväxlat med hello här).
Framme på tågstationen sätter vi oss ner för Shanti och jag mår inte så bra (matproblem). Snabbt kommer en gäng och ställer sig runt oss och tittar, ibland så nära som 30 cm bort. Vakten kör bort dem med jämna mellanrum, då de backar en meter eller två, men de är snart tillbaka igen. På tåget kommer alla försäljare fram till just oss, alla tiggare stannar vi våra ben. Vi är vita, vi har automatiskt pengar.
Det här kan vara väldigt krävande. Man vill hjälpa de fattiga, men de är så många så det är omöjligt. Man vill hjälpa gatubarnen, men man vet att ger man dem pengar går de troligen till någon annan. Man blir överväldigad av alla krav ”köp från mig”, ”ge mig pengar”, ”ge mig mat” och så orkar man inte mer. Sen blir man sur på sig själv för att man inte orkar. De är ju också människor och de kan inte veta att många andra redan frågat mig om pengar. Jag antar att man i slutändan försöker vara rättvis, både mot sig själv och dem. Ett citat av Olof Lagerkrantz verkar ibland passande ”Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd, och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.”
Glad Påsk allihopa! Skriver mer om vårt firande här nere nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
