Till Savar och tillbaka i en väääldigt liten bil

Igår var en äventyrens dag. Till att börja med begav sig jag och Frida till den andra sidan vägen. Med det menar vi att vi korsade den stora vägen utanför vårt fönster och tog en tur i bebyggelsen på andra sidan som i motsats till vår, inte är en del av den diplomatiska zonen.

Vi behövde inte mer än korsa vägen innan vi hittade gårdsgänget som satt på gatan och spelade spel. Ett gäng goa grabbar var det som verkligen inte hade långt till skrattet. Spelet liknade Fia med knuff, men de hade en massa ytterligare regler. Ett stenkast länger bort hittade vi en snickarverkstad där de gjorde fönster och dörrar. De var jättefina med snirkliga reliefer av växter och blommor. Hade jag haft plats hade jag tagit med en hem det är säkert! En av killarna på stället kunde engelska så vi hade turen att få en rundtur!

Vi försökte också komma in i moskén som är vår granne på andra sidan vägen och som väcker oss vid fem på morgonen med jämna mellanrum. Tyvärr gick detta inte då vi inte var muslimer, tror vi i alla fall. Det var lite svårt med kommunikationen.

Ett stenkast bort hittade vi sedan bakvägen till vår lokala marknad och kycklingdelen av densamma. Där fanns det korgar och burar av nät med hur många hönor som helst i! Fattar inte hur de fick plats med så många.

Sedan mötte vi upp med några svenska (!) vänner på Nordic Club för lunch. Vi har lärt känna en annan tjej som har praktik här nere. Hon är på den svenska ambassaden. Den här helgen hade hon även två kompisar som var här och hälsade på. Tillsammans bestämde vi oss för att ge oss på att åka ut till Savar några mil utanför Dhaka och titta på nationalmonumentet. Sagt och gjort fixade vi en taxi. Chauffören visste vart Savar låg, så sen var det ju bara att fråga om vägen tänkte vi. Fel. När vi kom till Savar fattade ingen vart vi skulle. Vi frågade säkert 8 personer innan någon ens fattade och då använde vi t.o.m. det bengaliska namnet på monumentet! Inte blev det bättre av att vi var fem skandinaver och en bengal inklämda i en bil som egentligen var gjord för bengaler och inte hade ett uns utrymme för våra ben eller huvuden. Efter ett tag dog bilen vid varje stopp och vår chaufför fick hoppa ut, ta upp huven och starta den med en skiftnyckel... Det kändes något osäkert och vi ville inte gärna stanna så många gånger till för det kändes som om bilen skulle ge upp snart. Till slut hittade vi en person som visste vartåt vi skulle och när vi skymptade monumentets 50 m höga spira på håll vart vi lite gladare. Själva monumentet var sedan ganska häftigt. Enkelt, men effektfullt. Frida och jag hade velat kunna gå upp och springa omkring i det, men nej det var absolut förbjudet. Monumentet är rest för alla martyrerna från frihetskriget 1971.

Vi hade sedan hört att det lurade en Louis Kahn byggnad även i Savar och satte av för att kunna hitta universitetet. Det var lättare sagt än gjort det också, men efter ett telefonsamtal till vår arbetskompis som gått där fattade föraren vart vi skulle. Därav bjöd dagen även på ett studenthem gjort av Kahn. Det var intressant dels för att studenterna bodde rätt annorlunda jämfört med i Sverige och dels för att det var Kahn. Totalt var det 2 byggnader med 1000 studenter i varje. Alla bodde två och två i rum halva storleken av mitt i Kaverös med små fönster. De två byggnaderna var trianglar med spetsarna mot varandra och mellan spetsarna fanns en byggnad med alla gemensamma utrymmen, typ pingis, tidningsställ och lite så. Nämnas kan också att det endast var manliga studenter som bodde där. Vi har förstått att det inte är ok för tjejer att göra mycket saker som vi tar förgivet här. Exempelvis så ska vi på praktiken kanske få hjälp av en del arkitektstudenter från Dhaka. En önskan från vår handledare är att de följer med oss på en resa till Gaiabandha, men flertalet av flickorna får inte det för sina föräldrar. De får helt enkelt inte lämna Dhaka.

Väl hemma i Dhaka igen gjorde vi pasta med tomat och svampsås och sedan lyxen – en chokladtårta! Mikron som vi inte tyckte vi behövde har visat sig väldigt användbar ; )

En lång med väldigt trevlig dag!

Som det ser ut framöver så kanske vi åker till Gaibandha och Chilmari med arkitektstudenter på onsdag/torsdag och stannar borta tre dagar, men enligt bengali-logik är detta såklart inte spikat än. Vi fick veta idag att arkitekten som skulle varit team-ledare för arbetet vi ska göra med utställningen till Luxemburg inte kan vara med alls, så nu ser det ut som det är jag och Frida som drar i det själva! Hoppsan! Vi har dock vant oss vid ändrade planer och reagerade inte så mycket på det. Kan bli rätt kul att vara lite spindeln i nätet, vi hoppas bara inte vi begravs i arbete.

Kram allihopa!