Det kan vara prövande att vara vit eller ”I’m married, vegetarian and yes I DO have a guide”

Nu är vi ”hemma” i Dhaka igen och jag måste erkänna att det var skönt att sova i min säng igen, att få tvätta mina kläder (det smutsigaste vatten jag någonsin sett) och få äta morotssoppa till middag. Det är också skönt att vara tillbaka i Baridhara där inte varenda kotte frågar hur jag mår, men mer om det sen.

De sista dagarna av resan var minst lika fyllda som de första. Insåg t.o.m. att jag lömt bort att skriva att vi smakat på te i 5 lager sist! Det är 5 olika teer i samma glas där man klart kan se de olika lagren och även känna deras olika smak. Lovar att lägga upp en bild på det när jag kan. De avslöjade såklart inte finnesen bakom denna kunskap, men vi gissade att det rör sig om olika densitet på teerna.

Sista dagen i Srimangal fick vi på morgonen veta att det inte var möjligt att bo kvar där vi bodde för det skulle vara fullbokat på kvällen. Konstigt eftersom det inte hade bott en kotte där de två nätterna vi varit där. Troligtvis ville de bli av med oss för att stället inte var lönt att hyra ut med bara 3 personer där.

Vi åkte istället in till stan där vi bodde på Tea Town Hotel som skulle vara det renaste i stan. Vi hade kollat upp det på internet innan och då snubblat över en historia om en kille som blivit lurad av en man som låtsats vara guide. Han var tydligen bror till en kille som ägde ett sådant företag och kunde därför utnyttja det fritt utan att andra inom företaget reagerade. Man kan ju inte göra något åt chefens bror.

Vi hann inte mer än gå och kolla på vårt rum för att godkänna det innan samme man stormade in även i vårt hotellrum. Cowboyhatt, stammande, väldigt pushig... allt stämde. Vi hade råkat ut för den ryktade ... . De andra närvarande såg skraja ut och försökte signalera åt oss att han är inge bra. Som tur väl är kunde vi ju avböja hans påträngande försök att få oss att se allt vi redan sett igen eller ”åtminstone komma upp till kontoret och ta en kopp kaffe”. Nej tack du, vi slängde igen dörren och brast ut i gapskratt istället!

Efter problem med det, med maten och med närgångna frågor (som exempelvis mannen som tyckte att Shanti skulle ta med honom till USA) myntade vi devisen ”I’m married, vegetarian and yes I DO have a guide”. Det funkade ganska bra : P

Efter vi till slut fått ett nytt hotell gav vi oss ut på äventyr i Lawachara National Park. Vi hade sådan tur att vi även den här dagen fick se apor, och vid två tillfällen. Det var helt klart gibbonapor och så såg vi en av de andra två som fanns i parken, troligtvis en typ av makak. De var hur fina som helst! Vi träffade även på spindlarna som inte var lika roliga... speciellt inte när guiden fortfarande hade ett sår efter ett bett som han fått för två år sedan!

Väldigt trötta gav vi oss tillbaka till Srimangal, vilade och tittade på stan på kvällen. Gick in i en av alla de Bata-skor affärer som de har här och som alla verkar älska. Insåg att även om det är exakt samma logga så är det inte samma skor, speciellt inte eftersom du kunde få ett par för 150 Tk (alltså 15 kr). Vi hittade även ett väldigt fint tyg- och klädställe. Proceduren att köpa tyg går till lite annorlunda här än hemma. Man sätter sig på en stol, säger vad man vill ha alternativt pekar på något. Det tas sedan fram av personalen som jobbar från ett litet upphöjt podium framför dig. Lyxigt, men tidskrävande. Efter ca en halvtimmes tittande och presenterande av tyger insåg jag att sjalen jag just valt ut hade hål och det fanns ingen annan liknande : ( De andra däremot shoppade loss. Shanti som åker hem imorgon köpte 6 sjalar för motsvarande 130 kr och Frida 6 m tyg och en sjal för 50 kr!

En annan konstant följeslagare under resan var nyfikenheten och som det ibland kändes kraven på oss som alla hade. Det är både trevligt att folk är intresserade och jobbigt att man aldrig blir lämnad ifred. Här är några axplock:

I nationalparken mötte vi en grupp studenter ute på resa, alla killar runt 20-års åldern. En kille kom fram och pratade med oss och efter ett tag frågade han ”Är det bara ni tre som är ute och reser?” När vi svarade ja sa han ”Åh, Herre Gud!” och det var uppenbart att det inte hände att tjejer här reste ensamma.

Vi går mot parkens utgång med en man bakom oss. Det sitter en tiggare vid sidan om vägen. När mannen passerar honom säger han ”Följ efter dem, de har pengar”.

I stan följer två barn oss längs stånden. De är hungriga. Vi ger dem var sin apelsin när vi köper till oss och de blir överlyckliga. Deras apelsiner kostade 2 SEK.

På morgonen efter går vi från hotellet ner till tågstationen eftersom det är nära. Hela tiden ropar affärsägare: How are you?, Your country? eller Goodbye (ibland förväxlat med hello här).

Framme på tågstationen sätter vi oss ner för Shanti och jag mår inte så bra (matproblem). Snabbt kommer en gäng och ställer sig runt oss och tittar, ibland så nära som 30 cm bort. Vakten kör bort dem med jämna mellanrum, då de backar en meter eller två, men de är snart tillbaka igen. På tåget kommer alla försäljare fram till just oss, alla tiggare stannar vi våra ben. Vi är vita, vi har automatiskt pengar.

Det här kan vara väldigt krävande. Man vill hjälpa de fattiga, men de är så många så det är omöjligt. Man vill hjälpa gatubarnen, men man vet att ger man dem pengar går de troligen till någon annan. Man blir överväldigad av alla krav ”köp från mig”, ”ge mig pengar”, ”ge mig mat” och så orkar man inte mer. Sen blir man sur på sig själv för att man inte orkar. De är ju också människor och de kan inte veta att många andra redan frågat mig om pengar. Jag antar att man i slutändan försöker vara rättvis, både mot sig själv och dem. Ett citat av Olof Lagerkrantz verkar ibland passande ”Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd, och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.”

Glad Påsk allihopa! Skriver mer om vårt firande här nere nästa gång.