Ett sista ord innan Indienresan

Hej allihopa!

Tiden har flugit sin kos och det har faktiskt blivit dags för det sista inlägget från Bangladesh! Vi hade vår sista arbetsdag i torsdags och vid klockan 22 på kvällen var vi äntligen klara. Jippi! Detta firades med sen middag hemma hos vår handledare Ayeleen och hennes man Amin.

Igår firades vi av med en båttur på Dhaleswari-floden av det närmsta jobbgänget. Det var jättemysigt och timade ju också perfekt med midsommar. Dagen till ära gjorde vi blomsterkransar av rosor och orkidéer tillsammans med några vita småblommor som bas. De imponerade sedan stort på våra vänner.



Midsommarkransverkstad.



Det färdiga resultatet.

Idag ägnar vi tiden åt att packa (för att se om allt går ner eller om vi behöver en väska till ; P )och funderar över tiden här. Det finns mycket jag kommer sakna, men också mycket som det ska bli skönt att slippa på ett sätt. Saker som det är helt ok att leva med några månader eller så, men som man inte hade velat ha runt sig hela livet.

Saker som jag kommer sakna är:

Marknaden – underbara färska grönsaker och frukt runt hörnet
Vännerna – jag vill ta med en hel bunt hem!
Folket – gästfrihet som jag aldrig sett den förut
Tetraditionen – en slags essens av bengalisk kultur som såklart genast tilltalade tektokiga mig. Man kan inte få för mycket te!
Folklivet – det händer alltid någonting ett stenkast från där du bor. Alla sinnen matas ständigt och allt är så levande.
Strömavbrott – En bättre social boost finns inte. Te någon?
Rickshaws – Kollektivtrafik från hus till hus – ja tack!
Tygerna – så bra, så billiga och så färgglada

Saker som jag inte kommer sakna så mycket:

Strömavbrott – ingen el -> inget vatten -> ingen ren tvätt & ingen el -> ingen AC -> inget syre
Sopor – ohygieniskt, ohållbart ich väldigt illaluktande
Bussarna – Alldeles för många nära-döden-upplevelser och nattligt tutande
Klädkoderna – jag vill kunna ha vad jag vill. Dessutom är det oschyst att män kan ha vad de vill, medan kvinnor ska följa regler.
Husdjuren – Termiter som sakta äter upp nattduksbordet, kackerlackor i köket och larver och skalbaggar i badrummet. Hmm, nej tack!
Trottoarerna – Trottoarer ska vara gjorda för att gå på, dvs. inte vara 20 cm höga, fulla med träd, bilar och försäljare.
Fattigdom – människor förtjänar inte att ha det som vissa har det här

På måndag är det sedan dags för oss att bege oss till Indien. Vi flyger till Mumbai och har sedan två veckor på oss att ta oss till Delhi innan vi flyger hem till Sverige igen. Vi kommer faktiskt sälja vår dator här för att slippa släpa på den i Indien, så jag vet inte hur mycket skrivet det blir. Men jag utlovar en sammanfattning någongång efter jag kommit hem.

Ha det jättebra tills dess allihopa!

Kram kram!

Vackra moskéer i överflöd

Så efter att vi vilat upp oss på hotell Western Inn International där du faktiskt kunde få välja mellan västerländska och icke västerländska rum, så fortsatte våra äventyr. Tillsammans med våra vänner från båtturen, de två killarna från Finland, så satte vi kosan mot Bagerhat. Det är med på UNESCOs världsarvslista för sina många fina moskéer.

Dagens äventyr var först och främst att ta sig till Bagerhat. Man fick först ta en båt över floden, sedan leta upp rätt buss och sedan få ”konduktören” på bussen att förstå var man ville hoppa av. Det gick faktiskt förvånansvärt smidigt mot vad det brukar göra OCH hör och häpna det fanns en skylt när vi kom fram som sa vart vi var!



Färjan över floden.

Moskéerna var alla väldigt fina och flera stod ute i vad som nu var ingenstans i en by eller en risåker så man kände sig lite som en upptäcksresande när man med sin limiterade banglakunskap letade sig fram till dem. Till slut fick vi hjälp av en liten pojke på cykel som säkert tyckte vi vra helkul att guida runt. Vi kunde inte säga så mycket till varandra men han gick i klass 5 och tyckte att bangla var det bästa ämnet på schemat.

De flesta moskéerna var i tegel, men den största och absolut finaste av dem, stoltserade med stenpelare innuti. Den kallades ”moskéen med de 60 kupolerna” (fast det egentligen var 81 st) och gjorde verkligen skäl för namnet.



Moskéen med de 60 kupolerna. Utifrån.



Moskéen inifrån.

Vid en av moskéerna fick vi också se vad vi missat i Sundurbans, en krokodil. Den stackarn såg dock int eut att må så bra på sin pyttelilla bostadsyta.

Väl tillbaka i Khulna var jag solbränd och färgad som en kokt kräfta efter att ha varit ute hela dagen. Skitiga som bara den var vi, så det var helt underbart att duscha och de hade till och med varmvatten!! För middag gick vi till vad som i receptionen beskrevs som Khulnas enda restaurang och det var otroligt gott. Kanske mycket för att vi ätit bananer och chips till lunch... det var vad som bjöds i Bagerhat.

Nästa dag åkte vi tillbaka till Dhaka, den här gången i en buss modell nyare.

Idag har jag sedan gjort min näst sista dag på jobbet här. Det känns konstigt, men det ska bli skönt att vara klar. Sanningen att säga börjar jag lessna lite på den här utställningen. Men men, imorrn ska vi gå till tryckeriet! Jihoo!

Kram på er alla och glad midsommar!

Två nära döden upplevelser

Så var vi hemma i Dhaka efter vår sista resa här i Bangladesh och jag måste säga att den varit en av de bästa. Den har innehållit både lugn och fart och lagom mycket äventyr och så två nära döden upplevelser, varav den ena jag gärna varit utan!

Den inträffade redan första dagen då vi glada i hågen steg upp innan 6 för att ta bussen till Khulna, den största staden i sydvästa Bangladesh. Efter ett tag började det ösregna och vägarna fylldes snabbt av vatten (regnsäsongen har börjat). En stund senare kände jag hur bussen liksom lättade från vägytan och tänkte att shit, i princip sista bussturen i Bangladesh och så måste det hända något. Innan det var över blev det riktigt läskigt och vi kanade fram och tillbaka över vägbanan några gånger innan chauffören skickligt fick stopp på bussen. För även om Bangladesh är platt så åker man inte rakt ut i ett risfält. Vägarna är ofta upphöjda för att undvika översvämningar och kantade med träd! Dvs. Du stupara rakt ner i ett några meter högt dike och rakt in i ett träd. Inte så mysigt. Men som tur väl gick det bra, även om vi alla satt lite på nålar innan vi kom fram.

Väl framme mötte oss Hilima, en väns vän, som vi skulle få bo hos i Khulna. Jag har aldrig känt mig så mycket som ett barn som hos henne på länge. Med ett fast tag om min handled drog hon iväg mig för att hitta en rickshaw och hon vägrade verkligen släppa taget, lite som om jag vore en 5-åring som skulle springa bort annars. Vi fick heller inte se staden på egen hand utan accomkanjerades av henne och hitan och ditan. När vi morgonen därpå skulle till båten följde hon såklart med. Därav var det en lättnad att komma på båten som skulle ta oss på en tre dagars kryssning i Sundurbans – världens största mangroveskog som ligger i Indien och Bangladesh.



Avkoppling pa dack.

För karlskroniterna som läser det här kan den beskrivas som en något större gåsefjärden där nedre däck istället var hytter och en lounge. Vi var bara 6 stycken plus besättning på båten så det var bara att bre ut sig på däck och njuta. Eller snarare sova ... De andra resenärerna var två turister från Finland och en annan voluntär som varit här i ett år. Eftersom vi alla var i samma ålder var vi snart ett ganska gott kompisgäng. Första dagen gick åt att helt enkelt ta oss så långt söderut man kan komma i Sundurbans. Medans vi gled fram genom mangroveskogen såg vi både floddelfiner och en massa olika fåglar. När skymningen lade sig var vi fortfarande på väg, så när vi vaknade nästa morgon fick vi för första gången se ut över Bengliska viken! Det var en ganska mäktig syn.



Mangroveskog

Fortfarande halvsovande drack vi kaffe för att vakna uppoch klättrade sedan i en liten typ roddbåt och gav oss iväg i morgonen. Vi fick se hjortar och en ödla/leguan innan det började regna och det blev mindre kul...

Senare samma dag vra vi ute och gick i skogen i halvregnet på väg till en strand som vette mot Bengaliska viken. Under färden hade vi fått se några fler hjortar, ett vildsvin och flera fåglar så nu var det egentligen bara två av de stora djuren som saknades – en krokodil och en tiger. Och aldrig trodde väl jag att vi skulle få se dem, men tji fick jag... Vi gick alla på led, jag först efter vakten. Plötsligt stannade vakten, lade ner sitt paraply och sa något till mig. Jag hörde inte vad ha sa, men fortstod såklart att här var det något intressant man skulle titta på. Jag och Chris som stod bakom mig spanade ut förbi ett högt gräsparti som var framför oss men kunde tyvärr inte se någonting. Så ropade vakten till sig vår guide och så sa han ’bagh’. Med den lilla banglakunskap som jag och Chris har förstod vi då båda vad det handlade om – en tiger!

Innan vi riktigt hann fatta vad som hände drog vakten upp sitt gevär och två millisekunder senare såg vi tigern och det när den hoppade upp ur gräset 5 m framför oss! Lyckligtvis så hoppade den åt andra hållet och inte mot oss för det rytande den åstadkom samtidigt var inte att leka med. Vakten sköt ett varningsskot och den försvann in i mangroven. Såhär efteråt var det helt otroligt att vakten kunde få syn på den i gräset. Den var riktigt stor tyvkte även han, men han visste inte om det var en hona eller hane. Som först i ledet var jag en av de få som faktiskt fick se den och jag var sedan dagens kändis. Det hör nämligen inte dirket till vanligheterna att man ser tiger. Guiden hade till exempel jobbat i tre år men det här var den första han såg och vår vän Sangida, som varit i Sundurbans 20 gånger här inte sett något. ”You arre very lucky madam, very lucky” lät det resten av dagen och alla var nyfikna på vad som hänt, hur mycket jag sett osv. Mm, läskigt var det, man jag hade verkligen inte velat ha det ogjort. Det var riktigt häftigt att få se något så stort i det vilda och dessutom så nära!



Jag fick tyvarr inget kort pa tigern, men har ar en av de fina hjortarna.

För att fira det hela blev det ett dopp i Bengaliska viken när vi kom fram till stranden. Det kändes verkligen som om det var mer snad än vatten i viken – hela jag glittrade när jag kom upp!

Nästan dag blev lite lugnare då vi åter tuffade upp mot Khulna, där vi tog in på hotell och sov ut lite inför nästa äventyr, men mer om det nästa gång...

Fotbollsfeber och resplaner

Hej allihopa!

Efter en något galen dag som jag imorse trodde skulle vara lugn ligger jag nu på min säng och andas ut. Efter att jag har försökt få folk att planera en resa i en vecka raslade det idag till i folks medvetande att om vi ska åka måste vi åka imorgon. Jag ska inte gå in på detaljer, men låt oss säga att man som västerländsk eller möjligen svensk person ibland får dille på att allt, och då menar jag ALLT, planeras i sista sekund.

Det löste sig dock och efter en eftermiddag full av rusande till bankomater för betalningar, bokande av bussbiljetter och ringande till diverse vänner för att få någonstans att bo när vi kommer dit vi ska m.m. så har vi nu en resa inbokad de närmsta dagarna. Tillsammans med Nozomi ska vi bege oss söderut och hinna göra Sundurbans mangroveskog och Bagerhats moskéer innan vi åker hem. Någonting säger mig att det kommer bli en väldigt bra resa!

Annars har veckan spenderats åt att i princip göra klart arbetet på kontoret. När vi kommer tillbaka från resan har vi nämligen bara två arbetsdagar kvar! På kvällarna har det sedan shoppats lite sista grejer och presenter till våra underbara vänner här nere. Igårkväll tittades det även på fotboll hos Wasama, en av våra vänner och även chefens son. Eller, vi försökte titta hos honom. Efter vi kommit dit och hunnit sätta oss ner 10 minuter gick strömmen och så var det med det. Istället gick vi till ett uteställe med storbildskärm. Med tanke på att Bangladesh inte har något lag som spelar är intresset för cupen otroligt stort. Alla hejar på något lag och det är det typiska isbrytar frågan överallt numera, varesig du står och köper lök eller snackar med någon på kontoret. Under de senaste veckorna har cupen även fört med sig ett annat fenomen i Dhaka och det är flaggor som vaggar från snart varje hustak, träd eller vad som finns till hands. Tittar man ut över stan är det bokstavligen en hel skog. Och ska man döma av flaggorna i vår stadsdel så är det Argentina som vinner, men vi får väl se.

Godnatt allihopa!

Bilder från veckan

Hej allihopa!

Jag fick inte upp några bilder igår så här kommer ett axplock från veckan.

Idag fick vi till slut visa utställningen för våra två chefer och vi blev inte sågade utan tvärt om, skönt!

Nej, det är inte kol, jag har bara varit ute i köket.

Hela middagsgänget i torsdags. Från vänster Sangidas kompis, Frida, Sangida, Tanzim, Chinu och jag.

Frida och Nozomi, vår nyfunna vän som också är praktikant på Friendship.



Frida shoppar i en bazar med väldigt trånga gångar.



Tyg, tyg, tyg och mera tyg.



The National Assembly i Dhaka

Kram!

Köttbullar, potatismos och shopping

Sen sist har vi tagit det lite lugnare, med betoning på lite. Tiden börjar ju bli knapp innan vi ska lämna Bangladesh om två och en halv vecka och mycket skall hinnas med.

På jobbfronten har vi till slut lyckats bli klara med utställningen, jippi! : ) Eller nästan klara, det är några småsaker kvar och så ska den ju också godkännas av två chefer... En av dem är precis tillbaka från Usa och den andra från Europa, så de har inte så mycket koll alls, men det ska nog gå bra.

På kompisfronten börjar vi nu sakta säga hejdå till alla de goa människor som vi träffat här nere. Igårkväll hade vi till exempel en hejdå- och tackmiddag för Sangida och vår fd. bengalilärares släktingar Tanzim och hans mamma Chinu. Eftersom de har visat oss vägen i Bangladesh olika seder och bruk tänkte vi att då får vi göra detsamma. Sagt och gjort bjöds det naturligtvis på köttbullar och potatismos tillsammans med rårivna morötter. Någon lingonsylt går ej att hitta i detta land, men vi fick ihop en brun sås. Till efterrätt skulle det varit äppelpaj.

Maten gick hem hos alla utom en, en affärsbekant till Sangida. De andra åt av godan ro av alltihopa, men på ett klart bangladeshiskt sätt. Här spelar det inte så stor vad man blandar med vad och man tar oftast inte av all mat på en gång. Ris finns alltid på tallriken, men så äts det lite kyckling, lite kött osv. Därför var det riktigt svårt att övertyga folk om att man hemma hos oss tar lite av allt på en gång. Någon kände för bara potatismos och sås, sedan sås och köttbullar osv. Vi fick i alla fall beröm av alla och de tyckte att den svenska maten inte var så dum alls. Chinu frågade till och med efter receptet till såsen.

Ni som var uppmärksamma tidigare märkte att jag skrev ”skulle varit äppelpaj”. Eftersom vi inte har någon ugn skulle vi göra den i micron, men precis när vi lagt i sista smulan deg i formen, och då menar jag precis, gick elen. Suck! Det blev alltså ingen paj : ( Gästerna verkade dock inte så bekymrade över det hela, utan det vanliga klagandet över elen satte igång och antal timmar utan stöm i olika delar av staden jämfördes.

Idag har vi sedan haft en länge efterlängtad sovmorgon! Vi har rest så mycket på sistone att vi vraje helg gått upp klockan 6 så det var underbart skönt att kunna ligga kvar i morse. Vid elvatiden släpande vi oss iväg till Simeen, en av våra kollegor, där vi, hon och Nozomi (voluntär från Australien som också jobbar för Friendship) möttes. Tillsammans åkte vi till staden hetaste inneställe för kläder – andrasorteringen för H&M m.fl. som gör kläder här nere. Inne i byggnaden var det asxelbrett i gångarna mellan stånden och riktigt varmt, men man kunde också göra ett par riktiga fynd. När vi gick därifrån hade jag lyckats köpa ett H&M linne för 4 kr, ett par shorts för 15 och en tunika för 10. Det kändes lite konstigt att H&M m.fl. som kvalitetskläder, för det var verkligen så när det kom till hur försäljarna argumenterade. Svenska märken verkade faktiskt stå högre i kurs än engelska eller franska! Ville man ha H&M plagiat kunde man få även det : P

Vi tog också vägen förbi Shandichowk Bazar, ett himmelrike för den tygintresserade. Här var det om möjligt ännu tätare mellan gångarna där tygbalarna låg uppradare efter varandra i oändliga rader. Jag fick verkligen hålla fingrarna i styr, för jag har redan handlat tyg den här veckan och nu börjar det nog bli trångt i packningen hem till Sverige.

Efter lunch på ett av stadens hippa caféer fick jag och Frida sedan med oss de andra två till ”The National Assembly”, parlamentsbyggnaden. Gjord av Louis Kahn är den kanske den mest kända byggnaden i Dhaka och den kan man ju bara inte åka härifrån utan att ha sett. Vi kom nästan så långt som att få gå in genom en kontakt våra arkitektkompisar har, men hon lämnade landet : ( så vi fick åka dit själva och titta från utsidan.

Det var verkligen en helt knasig byggnad och samtidigt gradios som en parlamentsbyggnad väl ska vara. Bara det att den ligger mitt i en park i en stad som inte har några parker satte en standard som byggnaden levde upp till.

Dagen avsultades sedan hemma hos Simeen har vi fyra helt utpumpade slog oss ned och njöt av kallt vatten – något av det bästa som finns! Efter vi hält i oss någon liter var var vi som människor igen och kunde även få i oss lite mat.

Imorrn är det arbete som gäller igen för veckans helg var bara en ”halv” helg. Näst sista veckan på jobbet, knasigt.

Vi hörs!

Sjuttioelva timmar i en bil och ett fint tempel

Hej allihopa!

Hoppas att ni har en trevlig nationaldag. Här har vi firat lite med att åka båt och äta på en indisk restaurang.

Resan till Bogra i helgen var trevlig, men vi är verkligen helt slutpumpade. Det var upp klockan 5 i fredags och vi var inte hemma förrän halv två i natt! Det var helt enkelt många timmars körtid och eftersom bengaler inte är de bästa på att skynda sig så tog även annat på plats i Bogra lite för lång tid ... Men det var ändå värt det, som vanligt upplevde man mycket, både det man trodde och så tusen andra grejer därpå.

Första dagen tittade vi på Mahastangarh som är lämningar efter en stad som fanns i Bangladesh från så tidigt som 300 f.Kr. (enligt skyltar på plats). Det fanns egentligen inte så mycket kvar mer än en väldigt lång stadsmur på 2 x 2 km som folk tyckte det var trevligt att promenera på. Museumet visade dock intressantare saker som väldigt fina skulpturer från tempel man hittat och en gammal snidad trädörr som var väldigt fin.



Mahastangarh.



Resesällskapet minus Shahed utanför museet. Jag, Syda, Frida och Maria.

Den största behållningen var dock en tupi jag köpte. Det är egentligen en muslims ’keps’, men jag tänkte ha den som skål. Den var gjord av flätade palmbald och riktigt fin.

Natten spenderades sedan hos en av resekamraternas familj som bodde i Bogra. Vi blev rejält matade när vi kom dit med allt vad bengalisk mat heter. Den speciella Bogra-yoghurten (söt med mandel i) serverades och vi gjorde båda felet att säga att den var väldigt god. Det resulterade i att vi fick tre portioner var och sedan rulade in på vår gemensamma säng för en tupplur.

Strax blev vi väckta av en liten gullig tjej på 8-9 år som frågade om vi ville ha te. Jag trodde hon var en släkting till familjen som var lite nyfikna på vitingarna på besök eller fått hjälpa till lite, men nej, sedan visade det sig att hon var deras hemhjälp! Även om hon troligtvis hellre ville arbeta (barn som inte vet vad utbildning innebär tjänar hellre pengar) kändes det väldigt konsitgt och man kan tycka att en familj som den vi var hos, där de hade det bra ställt ekonomiskt och alla barn var universitetsutbildade, skulle tänka annorlunda. De kunde ju i alla fall låta henne gå i skolan samtidigt som hon arbetade hos dem! Den stackars tjejen nådde inte ens upp till den tredje av sex hyllor i porslinsskåpet och det var en väldigt konstigt blandning att ibland se henne hoppa runt som ett barn och i nästa stund servera te. Min känsla över det hela blev inte bättre på natten då jag var uppe och hittade henne sovandes på en matta på golvet med en smutsig filt över sig! Det kändes i alla fall bra att kunna ge henne lite uppmärksamhet vilket verkade var mer än hon fått på länge. Även om vi inte kunde prata så mycket med varandra belv vi direkt bundisar.



Alla sa farväl när vi åkte från Bogra. Den lilla tjejen i mitten är hemhjälpen.

Nästa dag blev sevärdhetsfaktorn betydligt höjd när vi till slut, efter inköp av halva mangobeståndet i Bogra m.m., kom fram till Paharpur, en buddistisk klosterruin. Klostret var en gång det största söder om Himalaya och det fanns mycket kvar att titta på här. Speciellt de dekorerade tegelstenarna var fina. Där fanns det verkligen något att lära sig av!



Det centrala templet i klostret.

Efter ett varmt klättrande i ruinerna blev det mat i ett ’regeringens vilorum’ som fanns på anläggningen. Tydligen kunde man få komma in där om man var lite mer betydande. Fem arkitekter varav två vitingar räknades tydligen dit för vi fick mat också. Tro mig när jag säger att det var det mest kryddstarka mat jag någonsin ätit. Jag trodde mina läppar skulle frätas bort! Som tur väl var fanns det ett stånd med grejer på bensinstationen vi stannade på när vi åkte ner mot Dhaka så vi kunde få lite ätbart och lugna våra magar. Trots att det sedan bara var runt 25 mil kvar ner till Dhaka tog resan 8,5 h så när vi äntligen kom hem vid halv två var vi överlyckliga! Att bilen varit så lastad att vi varje gupp slagit i våra stackars svanskotor gjorde det ännu bättre att få lägga sig i en (någorlunda) mjuk säng.

Idag har vi istället spenderat dagen på ett lugnare sätt, nämligen på en båt med Johan, ansvarig för urbana miljöfrågor och klimatförändring på svenska ambassaden här i Dhaka, och hans fru. Vi frågade nämligen i veckan om vi kunde få prata med honom eller få tips om information. Något överraskande blev vi då medbjudna på en båttur! Vi hade väldigt trevligt och diskuterade ditten och datten. Förutom miljöfrågorna blev det rätt mycket om hur vi osm svenskar upplevt att bo här nere.

Efteråt blev det som sagt nationaldagsfirande på restaurang och nu har vi krashlandat i våra sängar. Det blir nog en god natts sömn!

Bland miljonärer, oljetankers ... fortsättning

Efter de äventyrliga dagarna i Chittagong åkte vi sedan ner till Cox’s Bazar, deras Thailand wanna be turistort och the place to be i Bangladesh när man semestrar. I princip alla vi pratat med har frågat om vi varit där och det märks att man är lite stolta över sin (enda) turistort. Det ligger vid en annan av landtes stoltheter, den längsta obrutna sandstranden i världen. Som västerlänning var det inget lyxigt med stället, det som såg ut som vilken kanarieö som helst med undantaget att hotellen stod med 1 m mellanrum mellan sig och att folk badade med kläderna på. Det var dessutom med blandad känsla man beblandade sig med de rika benglerna för bredvid kämpade fortfarande rickshawföraren mot den vinden och folk bodde i översvämmade hus.



Cox's Bazar. En blandning av glamour och smuts.

Vi lämnade därför lämnade ganska snabbt turistorten och åkte 8 km söderut där vi bokat in oss på Bangladesh enda eco-resort. Det började bra med kokosnöt och blommor som doftade otroligt gott vid ankomsten. 3 sekunder öste regnet ner, men vi var glada ändå med våra kokosnötter och insikten att vi nu skulle få ta det lugnt och göra nästan ingenting i två dagar.



Kokosnöt i regnet.

Stället i sig var riktigt mysigt och hade toppenbra service. Vi bodde i en liten hydda som dem på bilden, somnade till syrsor (och fläkten) och vaknade till fågelsång. Vi lysade till det ordentligt och smällde i oss god mat i två dagar och åkte på båttur, ändå blev priset bara runt 600 SEK för hela rubbet.



Mermaid Eco-Resort.

Eftersom stället hade eko-profil vra vi ju så klart tvungna att prata lite med personalen och undersöka stället. De hade en ganska intressant historia med en ägare som alltid tyckt frågan var viktig och drömt om att starta upp en resort. Han hade börjat med ett café inne i Cox’s Bazar och så slutligen, för 7 månader sedan kunde han slå upp dörren för även resorten. De var ambitiösa och alla anställda tyckte frågan var viktig, men de hade inte koll på vad eko och hållbarhet kunde innebära i alla aspekter heller. De tog istället ett steg i taget för att försöka bli mre miljövänliga hela tiden. Nästa stora grej var solceller som de skulle få bud på inom två veckor. För en svensk som studerar området kunde de såklart dragit högre växlar på det hela, men jämfört med Bangladesh var de långt före. Jag menar, här handlar hållbarhet om att få folk att förstå att man inte kan slänga sopor hur som helst överallt, för det görs det, även om personen själv bor precis bredvid. På Mermaid fanns det 3 papperskorgar/hydda, de kompsterade sitt avfall så långt det gick och skickade papper med mera till återvinning. Stället var byggt med återvunnet material i många fall och man försökte sprida en miljötanke till byarna runt omkring, till exempel genom att rensa stranden från spräp 1 gång/vecka. Med byarna försökte man också upprätta samarbete, vilket som besökare kändes mycket bra att höra. Det kändes något konstigt att sitta i solen och äta crepes bredvid en by som inte hade någon elektricitet.

En dag tåg vi en båtresa ut till en ö utanför där vi förutom fiskarna var helt ensamma med krabborna som befolkade ön i mängder. Det var en fin strand, men återigen inget märkvärdigt för oss och något för smutsig. Intressantare var vår guide och fiskarna vi såg. Vår guide var en ung kille i min ålder från Burma. Redan för 7 år sedan hade han lämnat Burma för att åka till Dubai och arbeta och kunna skicka hem pengar till familjen. Han arbetade i en affär för herrkläder, men ägaren lurade honom och han fick aldrig mer pengar än till direkta utgifter. För 10 månader sedan kom han sedan till Bangladesh och nyligen hade han hittat till Mermaid och börjat jobba där. Helst av allt ville han nog åka hem till Burma igen, men det gick inte. När man väl har åkt ut ur landet tillåter de inte att man kommer tillbaka sa han. Tänk att vara 23 år och redan ha upplevt så mycket. Han undrade om vi kunde fixa något jobb till honom, men sånt rår ju inte vi över.

Fiskarna var också i en klass för sig. Med solhattar på huvudet och en liten ryggsäck på ryggen gick de i strangkanten med ett nät i handen. Sakta spejade de ut över havet och de stora inrullande vågorna. Sedan, plötsligt, sprang de snabbt ut i vattnet, ibland ända till midjehöjd, och kastade ut nätet. Oftast kom de sedan tillbaka in med en eller några fiskar som de lade i ryggsäcken innan de fortsatte sitt fiskande.



Koncentration på håg nivå.

I måndags åkte vi sedan från semesten tillbaka till verkligheten i Dhaka. Vi reste hela dagen och jag är förvånad över att den 12 h långa bussturen inte tog mer kål på mig än den gjorde. Att vi lyxat till det och tagit en ”lyxbuss” med lite större säten och AC gjorde verkligen susen!

Tillbaka i Dhaka arbetar vi med det sista på utställningen innan vi ska dra iväg igen på fredag. Den här gången på en resa med våra båda arkitektvänner till Bogra, där vi bland annatt ska kolla på ett av UNESCOs världsarv.

Många kramar till alla där hemma!

Bland miljonärer, oljetankers och buddister – semester i Chittagong

Hej!

Sedan sist har Frida och jag varit iväg på semester i Chittagong, den sydöstra delen Bangladesh. Vi var hyfsat oplanerade när vi åkte dit, men lite vad som helst kom i vår väg och förgyllde tiden ändå!

Första dagen spenderades först väntandes på tågstationen (av försiktighetsskäl var vi där i god tid men så var tåget försenat...) Det var en riktigt fin morgon i Dhaka och minst sagt packat på stationen, det var långhelg och alla skulle ut ur stan.



Tågstationen. Försten på gällde så det blev trångt vid dörrarna när tågen kom.

Sedan följde en lång resa där första medtagna boken lästes ut. Väl framme i Chittagong mottogs vi varmt av Shahids bror Salim. Han var lätt att hitta i sitt hennaröda hår : p Tillsammans åkte vi till lägenheten vi skulle få låna under tiden där och den var jättefin! Garanterat lyxigare än den i Dhaka. Penthouse med utsikt över Chittagongs hamn. Därifrån spottade vi direkt fiskhamnen och gick på upptäcksfärd dit. Männen där tyckte det vra jättekul att vi kom på besök och ställde gärna upp och var fotomodeller. De hade häftiga fiskebåtar i modell piratskepp.



Fiskhamnen. Kvällsarbetet var att laga nät.

Resten av kvällen bjöd på en blandning av moskéer (vi är ju trots allt arkitektstudenter), mishti (bengliska sötsaker) och helgongravar. I den ena moskén hängde doften av rökelse tungsöt i luften och det var fullt med folk som tände ljus och pratade med vänner. Det var en härlig känsla! I moskén fanns också några tiggande barn som såklart följde efter oss efteråt. Vita ät det ju alltid kul att latja lite med. Detta tyckte dock inte Salim och hans assistent Batsha som till slut slog till barnen. Sådant är verkligen svårt att tolerera, men man kan inte heller läga sig i ett lands seder pang bom. För barnen är det vardagsmat och de reagerar nästan inte alls. Det är bara vi vitingar som går runt och önskar att de skulle lägga av så att de slapp bli slagna. Jag har fått uppfattningen att problemet här ligger i att man för att ”uppfostra” barn bara slår eller säger till dem att inte göra saker, men inte förklarar varför, varpå barnen ofta när någon slår dem inte förstår vad de gjorde fel.

När vi sedan väntade utanför en moské på våra värdar som bad kvällsbön (kvinnor fick ej gå in) fick vi frågan om vi var muslimer. Vi förklarade lite överraskat att nej, vi är kristna. Detta visade sig bli den första av flertalet religioner som vi antogs tillhöra under helgen. Dagen därpå var vi nämligen i ett buddistiskt tempel och då fick vi frågan om vi var buddister. Det är rätt häftigt för här finns verkligen de tre stora religionerna i världen – islam, hinduism och buddism - sida vid sida och i de allra flesta fall väldigt fredligt.

Tempelt var i en klass för sig och definitivt inte med i någon guidebok. Våra vänner Salim och Batsha åkte med oss ut ur Chittagong och vägen blev mindre och mindre, till slut var den bara som en stig genom skogen, men vår CNG kämpade vidare. Sedan plötsligt öppnade sig skogen och templet stod där, mitt ute i ingenstans. Det var lite olika bud på hur länge det stått där, men minst 300 år.

Färden gick sedan vidare till ytterligare en moské där de även hade sköldpaddor, eller det var inte sköldpaddor, utan andarna av några ”helgon” från länge sedan. Folk i mängder matade dem med bananer och kött och en gammal kvinna visade stolt upp sitt finger (som såg väldigt inflammerat ut) och sa att det hade en av sköldpaddorna bitit i. När hon en stund senare släpade upp en av dem ur vattnet och näst intill kramde den förstod jag precis hur hon fått bettet. Som sköldpadda hade även jag bitit henne.



Kvinnan med "sina" sköldpaddor.

Eftermiddagen blev sedan en hel historia för sig då vi helt plötsligt befann och i sällskap med en miljonär (även i svenska mått mätt)! Helt appropå hade vi träffat en av hans släktingar på bröllopet tidigare i veckan och då vi nämnt att vi skulle till Chittagong och gärna hade besökt en av de ”skeppsuppbrytningsvarv” som de har där, fixade han så att en av hans släktingar som ägde ett skulle visa oss runt. Varven är en sorglig historia. Egentligen är de inga varv, utan bara en enda lång strandremsa norr om Chittagong där utförtjänta skepp hamnar. Här svetsas de genom handkraft ner i mindre bitar och materialet säljs vidare. Längs vägen dit stod allt från möbler till generatorer och diverse skit längs vägen. När vi kom ut till kusten radade stora oljetankers upp sig i rader. En sannerligen konstig syn! Rumi, som vår miljonär hette, visade oss runt både sin och familjens varv och var noga med att gång på gång påpeka att det absolut inte var något farligt med arbetet över huvud taget. Och varje gång han sa så, desstå säkrare belv man på att det var tvärt om. Hans argument var att men, det finns ju fisk i vattnet så då kan det inte vara förorenat. Jag vågade inte ta chansen och fråga om han någonsin testat fisken. Tilläggas kan också att det just nu inte pågick något arbete på varvet eftersom regeringen ”efter påtryckningar av den himla NGOn (non governmental organisation) Bela” skärpt miljökraven.



Skeppen. Titta efter mannen som går bredvid det ena! De är riktigt stora...

Efteråt bjöds vi på mat två gånger på två fancy ställen, det ena en golfklubb och det andra The Chittagong Club där det kostade x antal taka att vara medlem. Ställen så fina att Batsha, som var med som en säkerhetsåtgärd, inte fick komma in eftersom han tillhörde ”lokalbefolkningen”. Vi påpekade inte att även Rumi väl var född i Chittagong. Vi fick också se hans lägenhet på 700 kvadrat + takterrass i en penthousevåning som han höll på att renovera. Han var nu inne på sin tredje arkitekt, men hade fortfarande problem med en del grejer och undrade om vi hade några idéer. Han verkade tycka om det mesta vi kom med. Han berättade också om sin övernattningslägenhet han hade i Dhaka som ”bara” var på 115 kvadrat! När jag sa att det var fyra gånger min lägenhet blev han tyst, troligtvis för första gången under kvällen : P Det var inte det att han inte var trevlig, det var han, men han levde verkligen i en helt annan värld. Han hade sin egen lilla bubbla i det som annars är Bangladesh och som han sa ”Varför ska jag flytta, så här bra kan jag inte ha det om jag flyttar till Europa eller USA”. Och det sorgliga är att han har så krasst rätt. Det jag inte kan förstå är hur han kan leva som han gjorde utan att på något sett hjälpa vanliga bengaler. Nu verkade han istället se ned på dem. När jag till exempel förklarade att jag tyckte Batsha borde få följa med in på klubben som hans gäst fattade han inte ens min tankegång. Den fanns inte i hans värld. ”Man vill ju ha ett ställe där man kan gå och ha lugn och ro” (läs: spela korto ch dricka whisky utan att bli sedd). Ja, det finns mycket att tycka och tänka om Rumi.

Ojdå, det här blev långt! Tror vi får säga att fortsättning följer nästa gång : ) Ha det bra tills dess!

PS. Facebook har blivit blockerat här så jag ber om ursäkt för eventuella ignoreringar av meddelanden, det är inte meningen.