Sedan sist har Frida och jag varit iväg på semester i Chittagong, den sydöstra delen Bangladesh. Vi var hyfsat oplanerade när vi åkte dit, men lite vad som helst kom i vår väg och förgyllde tiden ändå!
Första dagen spenderades först väntandes på tågstationen (av försiktighetsskäl var vi där i god tid men så var tåget försenat...) Det var en riktigt fin morgon i Dhaka och minst sagt packat på stationen, det var långhelg och alla skulle ut ur stan.
Tågstationen. Försten på gällde så det blev trångt vid dörrarna när tågen kom.
Sedan följde en lång resa där första medtagna boken lästes ut. Väl framme i Chittagong mottogs vi varmt av Shahids bror Salim. Han var lätt att hitta i sitt hennaröda hår : p Tillsammans åkte vi till lägenheten vi skulle få låna under tiden där och den var jättefin! Garanterat lyxigare än den i Dhaka. Penthouse med utsikt över Chittagongs hamn. Därifrån spottade vi direkt fiskhamnen och gick på upptäcksfärd dit. Männen där tyckte det vra jättekul att vi kom på besök och ställde gärna upp och var fotomodeller. De hade häftiga fiskebåtar i modell piratskepp.
Fiskhamnen. Kvällsarbetet var att laga nät.
Resten av kvällen bjöd på en blandning av moskéer (vi är ju trots allt arkitektstudenter), mishti (bengliska sötsaker) och helgongravar. I den ena moskén hängde doften av rökelse tungsöt i luften och det var fullt med folk som tände ljus och pratade med vänner. Det var en härlig känsla! I moskén fanns också några tiggande barn som såklart följde efter oss efteråt. Vita ät det ju alltid kul att latja lite med. Detta tyckte dock inte Salim och hans assistent Batsha som till slut slog till barnen. Sådant är verkligen svårt att tolerera, men man kan inte heller läga sig i ett lands seder pang bom. För barnen är det vardagsmat och de reagerar nästan inte alls. Det är bara vi vitingar som går runt och önskar att de skulle lägga av så att de slapp bli slagna. Jag har fått uppfattningen att problemet här ligger i att man för att ”uppfostra” barn bara slår eller säger till dem att inte göra saker, men inte förklarar varför, varpå barnen ofta när någon slår dem inte förstår vad de gjorde fel.
När vi sedan väntade utanför en moské på våra värdar som bad kvällsbön (kvinnor fick ej gå in) fick vi frågan om vi var muslimer. Vi förklarade lite överraskat att nej, vi är kristna. Detta visade sig bli den första av flertalet religioner som vi antogs tillhöra under helgen. Dagen därpå var vi nämligen i ett buddistiskt tempel och då fick vi frågan om vi var buddister. Det är rätt häftigt för här finns verkligen de tre stora religionerna i världen – islam, hinduism och buddism - sida vid sida och i de allra flesta fall väldigt fredligt.
Tempelt var i en klass för sig och definitivt inte med i någon guidebok. Våra vänner Salim och Batsha åkte med oss ut ur Chittagong och vägen blev mindre och mindre, till slut var den bara som en stig genom skogen, men vår CNG kämpade vidare. Sedan plötsligt öppnade sig skogen och templet stod där, mitt ute i ingenstans. Det var lite olika bud på hur länge det stått där, men minst 300 år.
Färden gick sedan vidare till ytterligare en moské där de även hade sköldpaddor, eller det var inte sköldpaddor, utan andarna av några ”helgon” från länge sedan. Folk i mängder matade dem med bananer och kött och en gammal kvinna visade stolt upp sitt finger (som såg väldigt inflammerat ut) och sa att det hade en av sköldpaddorna bitit i. När hon en stund senare släpade upp en av dem ur vattnet och näst intill kramde den förstod jag precis hur hon fått bettet. Som sköldpadda hade även jag bitit henne.
Kvinnan med "sina" sköldpaddor.
Eftermiddagen blev sedan en hel historia för sig då vi helt plötsligt befann och i sällskap med en miljonär (även i svenska mått mätt)! Helt appropå hade vi träffat en av hans släktingar på bröllopet tidigare i veckan och då vi nämnt att vi skulle till Chittagong och gärna hade besökt en av de ”skeppsuppbrytningsvarv” som de har där, fixade han så att en av hans släktingar som ägde ett skulle visa oss runt. Varven är en sorglig historia. Egentligen är de inga varv, utan bara en enda lång strandremsa norr om Chittagong där utförtjänta skepp hamnar. Här svetsas de genom handkraft ner i mindre bitar och materialet säljs vidare. Längs vägen dit stod allt från möbler till generatorer och diverse skit längs vägen. När vi kom ut till kusten radade stora oljetankers upp sig i rader. En sannerligen konstig syn! Rumi, som vår miljonär hette, visade oss runt både sin och familjens varv och var noga med att gång på gång påpeka att det absolut inte var något farligt med arbetet över huvud taget. Och varje gång han sa så, desstå säkrare belv man på att det var tvärt om. Hans argument var att men, det finns ju fisk i vattnet så då kan det inte vara förorenat. Jag vågade inte ta chansen och fråga om han någonsin testat fisken. Tilläggas kan också att det just nu inte pågick något arbete på varvet eftersom regeringen ”efter påtryckningar av den himla NGOn (non governmental organisation) Bela” skärpt miljökraven.
Skeppen. Titta efter mannen som går bredvid det ena! De är riktigt stora...
Efteråt bjöds vi på mat två gånger på två fancy ställen, det ena en golfklubb och det andra The Chittagong Club där det kostade x antal taka att vara medlem. Ställen så fina att Batsha, som var med som en säkerhetsåtgärd, inte fick komma in eftersom han tillhörde ”lokalbefolkningen”. Vi påpekade inte att även Rumi väl var född i Chittagong. Vi fick också se hans lägenhet på 700 kvadrat + takterrass i en penthousevåning som han höll på att renovera. Han var nu inne på sin tredje arkitekt, men hade fortfarande problem med en del grejer och undrade om vi hade några idéer. Han verkade tycka om det mesta vi kom med. Han berättade också om sin övernattningslägenhet han hade i Dhaka som ”bara” var på 115 kvadrat! När jag sa att det var fyra gånger min lägenhet blev han tyst, troligtvis för första gången under kvällen : P Det var inte det att han inte var trevlig, det var han, men han levde verkligen i en helt annan värld. Han hade sin egen lilla bubbla i det som annars är Bangladesh och som han sa ”Varför ska jag flytta, så här bra kan jag inte ha det om jag flyttar till Europa eller USA”. Och det sorgliga är att han har så krasst rätt. Det jag inte kan förstå är hur han kan leva som han gjorde utan att på något sett hjälpa vanliga bengaler. Nu verkade han istället se ned på dem. När jag till exempel förklarade att jag tyckte Batsha borde få följa med in på klubben som hans gäst fattade han inte ens min tankegång. Den fanns inte i hans värld. ”Man vill ju ha ett ställe där man kan gå och ha lugn och ro” (läs: spela korto ch dricka whisky utan att bli sedd). Ja, det finns mycket att tycka och tänka om Rumi.
Ojdå, det här blev långt! Tror vi får säga att fortsättning följer nästa gång : ) Ha det bra tills dess!
PS. Facebook har blivit blockerat här så jag ber om ursäkt för eventuella ignoreringar av meddelanden, det är inte meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar