Den inträffade redan första dagen då vi glada i hågen steg upp innan 6 för att ta bussen till Khulna, den största staden i sydvästa Bangladesh. Efter ett tag började det ösregna och vägarna fylldes snabbt av vatten (regnsäsongen har börjat). En stund senare kände jag hur bussen liksom lättade från vägytan och tänkte att shit, i princip sista bussturen i Bangladesh och så måste det hända något. Innan det var över blev det riktigt läskigt och vi kanade fram och tillbaka över vägbanan några gånger innan chauffören skickligt fick stopp på bussen. För även om Bangladesh är platt så åker man inte rakt ut i ett risfält. Vägarna är ofta upphöjda för att undvika översvämningar och kantade med träd! Dvs. Du stupara rakt ner i ett några meter högt dike och rakt in i ett träd. Inte så mysigt. Men som tur väl gick det bra, även om vi alla satt lite på nålar innan vi kom fram.
Väl framme mötte oss Hilima, en väns vän, som vi skulle få bo hos i Khulna. Jag har aldrig känt mig så mycket som ett barn som hos henne på länge. Med ett fast tag om min handled drog hon iväg mig för att hitta en rickshaw och hon vägrade verkligen släppa taget, lite som om jag vore en 5-åring som skulle springa bort annars. Vi fick heller inte se staden på egen hand utan accomkanjerades av henne och hitan och ditan. När vi morgonen därpå skulle till båten följde hon såklart med. Därav var det en lättnad att komma på båten som skulle ta oss på en tre dagars kryssning i Sundurbans – världens största mangroveskog som ligger i Indien och Bangladesh.
Avkoppling pa dack.
För karlskroniterna som läser det här kan den beskrivas som en något större gåsefjärden där nedre däck istället var hytter och en lounge. Vi var bara 6 stycken plus besättning på båten så det var bara att bre ut sig på däck och njuta. Eller snarare sova ... De andra resenärerna var två turister från Finland och en annan voluntär som varit här i ett år. Eftersom vi alla var i samma ålder var vi snart ett ganska gott kompisgäng. Första dagen gick åt att helt enkelt ta oss så långt söderut man kan komma i Sundurbans. Medans vi gled fram genom mangroveskogen såg vi både floddelfiner och en massa olika fåglar. När skymningen lade sig var vi fortfarande på väg, så när vi vaknade nästa morgon fick vi för första gången se ut över Bengliska viken! Det var en ganska mäktig syn.
Mangroveskog
Fortfarande halvsovande drack vi kaffe för att vakna uppoch klättrade sedan i en liten typ roddbåt och gav oss iväg i morgonen. Vi fick se hjortar och en ödla/leguan innan det började regna och det blev mindre kul...
Senare samma dag vra vi ute och gick i skogen i halvregnet på väg till en strand som vette mot Bengaliska viken. Under färden hade vi fått se några fler hjortar, ett vildsvin och flera fåglar så nu var det egentligen bara två av de stora djuren som saknades – en krokodil och en tiger. Och aldrig trodde väl jag att vi skulle få se dem, men tji fick jag... Vi gick alla på led, jag först efter vakten. Plötsligt stannade vakten, lade ner sitt paraply och sa något till mig. Jag hörde inte vad ha sa, men fortstod såklart att här var det något intressant man skulle titta på. Jag och Chris som stod bakom mig spanade ut förbi ett högt gräsparti som var framför oss men kunde tyvärr inte se någonting. Så ropade vakten till sig vår guide och så sa han ’bagh’. Med den lilla banglakunskap som jag och Chris har förstod vi då båda vad det handlade om – en tiger!
Innan vi riktigt hann fatta vad som hände drog vakten upp sitt gevär och två millisekunder senare såg vi tigern och det när den hoppade upp ur gräset 5 m framför oss! Lyckligtvis så hoppade den åt andra hållet och inte mot oss för det rytande den åstadkom samtidigt var inte att leka med. Vakten sköt ett varningsskot och den försvann in i mangroven. Såhär efteråt var det helt otroligt att vakten kunde få syn på den i gräset. Den var riktigt stor tyvkte även han, men han visste inte om det var en hona eller hane. Som först i ledet var jag en av de få som faktiskt fick se den och jag var sedan dagens kändis. Det hör nämligen inte dirket till vanligheterna att man ser tiger. Guiden hade till exempel jobbat i tre år men det här var den första han såg och vår vän Sangida, som varit i Sundurbans 20 gånger här inte sett något. ”You arre very lucky madam, very lucky” lät det resten av dagen och alla var nyfikna på vad som hänt, hur mycket jag sett osv. Mm, läskigt var det, man jag hade verkligen inte velat ha det ogjort. Det var riktigt häftigt att få se något så stort i det vilda och dessutom så nära!
Jag fick tyvarr inget kort pa tigern, men har ar en av de fina hjortarna.
För att fira det hela blev det ett dopp i Bengaliska viken när vi kom fram till stranden. Det kändes verkligen som om det var mer snad än vatten i viken – hela jag glittrade när jag kom upp!
Nästan dag blev lite lugnare då vi åter tuffade upp mot Khulna, där vi tog in på hotell och sov ut lite inför nästa äventyr, men mer om det nästa gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar