Bland miljonärer, oljetankers ... fortsättning

Efter de äventyrliga dagarna i Chittagong åkte vi sedan ner till Cox’s Bazar, deras Thailand wanna be turistort och the place to be i Bangladesh när man semestrar. I princip alla vi pratat med har frågat om vi varit där och det märks att man är lite stolta över sin (enda) turistort. Det ligger vid en annan av landtes stoltheter, den längsta obrutna sandstranden i världen. Som västerlänning var det inget lyxigt med stället, det som såg ut som vilken kanarieö som helst med undantaget att hotellen stod med 1 m mellanrum mellan sig och att folk badade med kläderna på. Det var dessutom med blandad känsla man beblandade sig med de rika benglerna för bredvid kämpade fortfarande rickshawföraren mot den vinden och folk bodde i översvämmade hus.



Cox's Bazar. En blandning av glamour och smuts.

Vi lämnade därför lämnade ganska snabbt turistorten och åkte 8 km söderut där vi bokat in oss på Bangladesh enda eco-resort. Det började bra med kokosnöt och blommor som doftade otroligt gott vid ankomsten. 3 sekunder öste regnet ner, men vi var glada ändå med våra kokosnötter och insikten att vi nu skulle få ta det lugnt och göra nästan ingenting i två dagar.



Kokosnöt i regnet.

Stället i sig var riktigt mysigt och hade toppenbra service. Vi bodde i en liten hydda som dem på bilden, somnade till syrsor (och fläkten) och vaknade till fågelsång. Vi lysade till det ordentligt och smällde i oss god mat i två dagar och åkte på båttur, ändå blev priset bara runt 600 SEK för hela rubbet.



Mermaid Eco-Resort.

Eftersom stället hade eko-profil vra vi ju så klart tvungna att prata lite med personalen och undersöka stället. De hade en ganska intressant historia med en ägare som alltid tyckt frågan var viktig och drömt om att starta upp en resort. Han hade börjat med ett café inne i Cox’s Bazar och så slutligen, för 7 månader sedan kunde han slå upp dörren för även resorten. De var ambitiösa och alla anställda tyckte frågan var viktig, men de hade inte koll på vad eko och hållbarhet kunde innebära i alla aspekter heller. De tog istället ett steg i taget för att försöka bli mre miljövänliga hela tiden. Nästa stora grej var solceller som de skulle få bud på inom två veckor. För en svensk som studerar området kunde de såklart dragit högre växlar på det hela, men jämfört med Bangladesh var de långt före. Jag menar, här handlar hållbarhet om att få folk att förstå att man inte kan slänga sopor hur som helst överallt, för det görs det, även om personen själv bor precis bredvid. På Mermaid fanns det 3 papperskorgar/hydda, de kompsterade sitt avfall så långt det gick och skickade papper med mera till återvinning. Stället var byggt med återvunnet material i många fall och man försökte sprida en miljötanke till byarna runt omkring, till exempel genom att rensa stranden från spräp 1 gång/vecka. Med byarna försökte man också upprätta samarbete, vilket som besökare kändes mycket bra att höra. Det kändes något konstigt att sitta i solen och äta crepes bredvid en by som inte hade någon elektricitet.

En dag tåg vi en båtresa ut till en ö utanför där vi förutom fiskarna var helt ensamma med krabborna som befolkade ön i mängder. Det var en fin strand, men återigen inget märkvärdigt för oss och något för smutsig. Intressantare var vår guide och fiskarna vi såg. Vår guide var en ung kille i min ålder från Burma. Redan för 7 år sedan hade han lämnat Burma för att åka till Dubai och arbeta och kunna skicka hem pengar till familjen. Han arbetade i en affär för herrkläder, men ägaren lurade honom och han fick aldrig mer pengar än till direkta utgifter. För 10 månader sedan kom han sedan till Bangladesh och nyligen hade han hittat till Mermaid och börjat jobba där. Helst av allt ville han nog åka hem till Burma igen, men det gick inte. När man väl har åkt ut ur landet tillåter de inte att man kommer tillbaka sa han. Tänk att vara 23 år och redan ha upplevt så mycket. Han undrade om vi kunde fixa något jobb till honom, men sånt rår ju inte vi över.

Fiskarna var också i en klass för sig. Med solhattar på huvudet och en liten ryggsäck på ryggen gick de i strangkanten med ett nät i handen. Sakta spejade de ut över havet och de stora inrullande vågorna. Sedan, plötsligt, sprang de snabbt ut i vattnet, ibland ända till midjehöjd, och kastade ut nätet. Oftast kom de sedan tillbaka in med en eller några fiskar som de lade i ryggsäcken innan de fortsatte sitt fiskande.



Koncentration på håg nivå.

I måndags åkte vi sedan från semesten tillbaka till verkligheten i Dhaka. Vi reste hela dagen och jag är förvånad över att den 12 h långa bussturen inte tog mer kål på mig än den gjorde. Att vi lyxat till det och tagit en ”lyxbuss” med lite större säten och AC gjorde verkligen susen!

Tillbaka i Dhaka arbetar vi med det sista på utställningen innan vi ska dra iväg igen på fredag. Den här gången på en resa med våra båda arkitektvänner till Bogra, där vi bland annatt ska kolla på ett av UNESCOs världsarv.

Många kramar till alla där hemma!