Den har veckan har jag och Frida tagit semester och ar i Sylhet, tedistriktet i Bangladesh, tillsammans med var van Shanti fran USA. Sangida skulle ocksa foljt med, men hennes mamma (som hon bor ihop med) tyckte att hon skulle stanna hemma eftersom hennes ena bror skulle komma pa besok och da gjorde hon det. Det kann namnas att Sangida fyller 35 ar i ar. Forhallanden mellan foraldrar och barn ar inte direkt de samma har.
Vi andra akte dock glada i hagen fran Dhaka i forrgar. Efter 7 h tagresa kom vi fram till staden Sylhet. En snall man pa tagstationen hjalpte oss att fa en CNG for ett inte alltfor dyrt pris och sa akte vi till hotellet. Sangida hade valt det for att det pratade engelska… vilket vi snabbt insag att de inte alls gjorde :P Men det gick bra anda men var begransade bangla. Rummets standard var i stil med: Jag ar glad om inget biter mig inatt. Inte kandes det battre efter att en anstalld hade varit och varnat oss for att inte ha nagra vardesaker for nara fonstret… trots att vi var pa tredje vaningen! Jag var valdigt glad att jag hade mina reselakan och mina viktigaste grejer som aven de i lakanen den natten. Det gick bra, blev inte ens biten. Dessutom fick vi frukost pa ett cafe i narheten for 7, 40 SEK! For 3 personer! Maten var god och vi satte sen av for att se staden.
Sylhet ar den andra stad jag sett I Bangladesh som ser ut som en stad enligt vad vi ser som en stad och inte har overvagande platskjul. Vi borjade med att besoka helgedomen Hazrat Shah Jalal, tydligen en av de storsta pilgrimssiterna i Bangladesh. Den bestar av hans grav, en damm med heliga kattfiskar. Efter det gick vi upp pa en av kullarna och tittade ut over staden, foljda av minst 7 gatubarn innifran templet. Till slut var det en man som fick dem att sluta folja efter oss, men de stod snallt och vantade nar vi kom ner, aven om vi gick en annan vag. Man forstar deras situation, men det ar samtidigt valdigt irriterande nar de foljer en , pratar oavbrutet och slanger blommor pa en… Shanti, som ar barnlakare sa “Jag lovar att jag alskar barn, men det har …”
Pa eftermiddagen tog vi bussen till Srimongol, en lite mindre stad/by dar de odlar mycket te. Har bor vi pa BTRI (Bangladesh Tea Research Institute) Guesthouse och det ar underbart. Det ligger lite utanfor staden sa de tar lugnt och skont. Man ser ut over teplantagen och hor faglarna (har nagra kort till dig papa, men jag kan inte lova att de ar intressanta… de mest intressanta och vackra har jag tyvarr missat).
Har har vi idag varit ute och cyklat i varmen och jag undrar hur min kropp kommer ma imorrn. Vi var ute kanske 6 h, men cyklarna var inte direkt moderna. Den forsta jag hade innan jag byte med Shanti var val fran forsta varldskriget nagon gang tror jag… Och jag kan saga att just nu sitter jag pa en filt for delar av mig var inte sa glada for sadeln. Kommer nog tva stora blamarken till morgondagen. Men det far det vara vart, for resan bjod pa bade teodling dar vi fick se hur de plockade och prata lite med en anstalld pa en estate. Vi cyklade aven en dit genom en nationalpark och fick se gibbonapor!! Lonely planet sa att de var svara att fa se, men vi hann knappt over gransen till parken innan vi cyklade in i dem.
I morgon ska vi ga pa en tur i parken och se den lite mer ordentligt. Ska bli kul, men det ska finnas gigantiska spindlar sa vi far val se hur det gar… Far val offra mig, det ar ju inte var dag man vandrar runt i djungeln!
Ska nu ga och njuta var nyinkopta annanas som ocksa ar odlad i omradet. For information kan jag saga att de inte alls vaxer pa trad, utan pa sma buskar. Bladen ser ut som aloe vera.
Manga kramar!
onsdag 31 mars 2010
lördag 27 mars 2010
Crazy week med E-day och I-day
Vilken vecka! Förutom att jag varit snuvig (troligtvis Acn) och hostig (troligtvis avgaserna i Dhaka) har det hänt så mycket att jag inte hunnit med att skriva!
I tisdags var Frida och jag på invigningen av en utställning Friendship just nu har på nationalmuseum här. Det har talats mycket om den och just den här dagen var den stora Exhibiton Day. Alla var väldigt finklädda i saris och kostym. Den har att göra med kulturdelen av deras program och flodbåtarna som finns i landet. De håller på att försvinna i rasande takt just nu då byggnadstekniken berättas vidare av hantverkarna. Eftersom hantverkarna har ersatts av svetsare finns det snart inte så många kvar. Har haft tankar om att ta utställningen till marinmuseum hemma i Karlskrona för det hade verkligen passat. Vi får väl se...
Väl där blev vi fotograferade av ett antal journalister (de vill tydligen helst ha tjejer och vi var dessutom vita...) så nu har vi även figurerat i bengalisk press. Tyvärr var det enda ord jag förstod i artikeln ”båt” så jag kan inte översätta åt er, men jag ska fixa en bild av artikeln och lägga upp.
Hux flux fick vi även tilldelat oss en massa andra uppgifter än de tänka för ungefär en månad framåt. Utställningen ska nämligen och till Luxemburg och då är det ju perfekt med arkitekter som kan göra illustrationer och planscher :P Därför sitter jag nu mycket med favoritprogrammen från adobe och för alla som kan relatera till det kan jag säga att jag tror det är värre att vara Illustratorslav än Cadslav... Jaja, det är i alla fall mycket nöjd med resultatet så långt.
Eftersom vi nu börjar längta efter diverse saker hemifrån som ex. mörkt bröd kände vi att vi behövde en touch av sverige i veckan. Så i onsdags gick vi till Nordic Club med våra vänner Shanti (US) och Sangida (BD). Jag åt världens godaste nachos (utan ris!) för köttbullar kändes lite väl att ta i efter bara 1 månad här. De hade också en väldigt schyst pool som vi absolut kommer simträna i, ett bibliotek och solterrass på taket. Hörde ingen svenska just den här kvällen, men väl danska och norska.
Igår var det sedan Independence Day, den dag då Bangladesh för 39 år sedan förklarade sig självständigt från Pakistan. Som ni kanske vet är det tidigare engelsk koloni, sedan tillhörande Pakistan och kallat Östpakistan och från 1971 Bangladesh. Dagen till ära åkte vi till vår bengaliska vän Sangida som sedan tog med oss ut på stan för att titta på firandet. Men först fick vi bengalisk frukost bestånde av ris kokat i vatten med lite olja och med diverse grönsaker i (kichuri), stekt potatis i pyttesmå bitar, morötter och ghee (spec. smör).
Vårt första stop var sedan Liberation War Museum som gav oss en bild över landets historia med fokus på frigörelsen. Det var både intressant och nedslående att läsa och se. Någonstans hoppas man att världen ska lära sig av sina misstag, men det här var verkligen grymt. Antalet flyktingar var 9 miljoner, alltså lika många som det bor i Sverige idag, och bilderna kändes som om de var hämtade från andra världskrigets koncentrationsläger. Till viss del har det säkert att göra med ett urval man gjort över vilka bilder man vill visa där man gång på gång återvänder till det grymma ”Västpakistan”, men ändå. Sånt borde inte få ske.
Efteråt behövde vi lätta upp vära sinnen lite så vi gick och lyssnade på firandet istället. Lite överallt i stan (speciellt nära universitetet då studentrena hade en stor roll runt 1971) fanns det scener uppställda där folk sjuk och dansade. Väldigt trevligt även om vi blev både ganska uttittade och filmade av kameramannen som de enda vita där.
Sedan tittade vi på ett hindiuskt tempel som vra ganska nybyggt och Lalbagh Fort som är från mongolernas tid. Eftersom dagen är helgdag här var det massor av folk på den stora gräsmattan. Varma som vi var satte vi oss ner, 2 bengaler och 3 västlänningar. Jag svär det tog inte mer än 5 sekunder så hade vi minst 50 personer runt om oss på 30 cm avstånd som i princip alla stod med sina mobiler och tog kort på oss. Har aldrig varit med om maken! Jag kände mig som ett utställningsobjekt. På öarna är det en sak om de inte har sett en ljushyad person innan, men mitt i huvudstan på ett av de stor aturistmålen? Jag blev överraskad. Det roliga var att jag sa ”galet” till alla på bengali eftersom vi nyligen lärt oss det ordet. Strax därpå kom det en vakt med en visselpipa och körde bort folk. Han hade uppenbarligen hört vad jag sa för han sa ”Hon tycker ni beter er som galningar allihopa. Hon sa det t.o.m. på bangla.” (eller något liknande, fri översättning från det jag förstod). Det gjorde att folk backade en meter i alla fall.
Dagen avslutades sedan med besök på studentkåren i Dhaka där Sangida tydligen arbetat tidigare eller donerat saker till för hon jobbat på ett museum., förstod inte riktigt vilket. Där fick vi sitta ner och dricka ett väldigt gott ingefärate. Mums! Sedan åkte vi hem i en CNG/tuc-tuc/baby-taxi. Kärt barn har många namn.
Många kramar till alla hemma!
I tisdags var Frida och jag på invigningen av en utställning Friendship just nu har på nationalmuseum här. Det har talats mycket om den och just den här dagen var den stora Exhibiton Day. Alla var väldigt finklädda i saris och kostym. Den har att göra med kulturdelen av deras program och flodbåtarna som finns i landet. De håller på att försvinna i rasande takt just nu då byggnadstekniken berättas vidare av hantverkarna. Eftersom hantverkarna har ersatts av svetsare finns det snart inte så många kvar. Har haft tankar om att ta utställningen till marinmuseum hemma i Karlskrona för det hade verkligen passat. Vi får väl se...
Väl där blev vi fotograferade av ett antal journalister (de vill tydligen helst ha tjejer och vi var dessutom vita...) så nu har vi även figurerat i bengalisk press. Tyvärr var det enda ord jag förstod i artikeln ”båt” så jag kan inte översätta åt er, men jag ska fixa en bild av artikeln och lägga upp.
Hux flux fick vi även tilldelat oss en massa andra uppgifter än de tänka för ungefär en månad framåt. Utställningen ska nämligen och till Luxemburg och då är det ju perfekt med arkitekter som kan göra illustrationer och planscher :P Därför sitter jag nu mycket med favoritprogrammen från adobe och för alla som kan relatera till det kan jag säga att jag tror det är värre att vara Illustratorslav än Cadslav... Jaja, det är i alla fall mycket nöjd med resultatet så långt.
Eftersom vi nu börjar längta efter diverse saker hemifrån som ex. mörkt bröd kände vi att vi behövde en touch av sverige i veckan. Så i onsdags gick vi till Nordic Club med våra vänner Shanti (US) och Sangida (BD). Jag åt världens godaste nachos (utan ris!) för köttbullar kändes lite väl att ta i efter bara 1 månad här. De hade också en väldigt schyst pool som vi absolut kommer simträna i, ett bibliotek och solterrass på taket. Hörde ingen svenska just den här kvällen, men väl danska och norska.
Igår var det sedan Independence Day, den dag då Bangladesh för 39 år sedan förklarade sig självständigt från Pakistan. Som ni kanske vet är det tidigare engelsk koloni, sedan tillhörande Pakistan och kallat Östpakistan och från 1971 Bangladesh. Dagen till ära åkte vi till vår bengaliska vän Sangida som sedan tog med oss ut på stan för att titta på firandet. Men först fick vi bengalisk frukost bestånde av ris kokat i vatten med lite olja och med diverse grönsaker i (kichuri), stekt potatis i pyttesmå bitar, morötter och ghee (spec. smör).
Vårt första stop var sedan Liberation War Museum som gav oss en bild över landets historia med fokus på frigörelsen. Det var både intressant och nedslående att läsa och se. Någonstans hoppas man att världen ska lära sig av sina misstag, men det här var verkligen grymt. Antalet flyktingar var 9 miljoner, alltså lika många som det bor i Sverige idag, och bilderna kändes som om de var hämtade från andra världskrigets koncentrationsläger. Till viss del har det säkert att göra med ett urval man gjort över vilka bilder man vill visa där man gång på gång återvänder till det grymma ”Västpakistan”, men ändå. Sånt borde inte få ske.
Efteråt behövde vi lätta upp vära sinnen lite så vi gick och lyssnade på firandet istället. Lite överallt i stan (speciellt nära universitetet då studentrena hade en stor roll runt 1971) fanns det scener uppställda där folk sjuk och dansade. Väldigt trevligt även om vi blev både ganska uttittade och filmade av kameramannen som de enda vita där.
Sedan tittade vi på ett hindiuskt tempel som vra ganska nybyggt och Lalbagh Fort som är från mongolernas tid. Eftersom dagen är helgdag här var det massor av folk på den stora gräsmattan. Varma som vi var satte vi oss ner, 2 bengaler och 3 västlänningar. Jag svär det tog inte mer än 5 sekunder så hade vi minst 50 personer runt om oss på 30 cm avstånd som i princip alla stod med sina mobiler och tog kort på oss. Har aldrig varit med om maken! Jag kände mig som ett utställningsobjekt. På öarna är det en sak om de inte har sett en ljushyad person innan, men mitt i huvudstan på ett av de stor aturistmålen? Jag blev överraskad. Det roliga var att jag sa ”galet” till alla på bengali eftersom vi nyligen lärt oss det ordet. Strax därpå kom det en vakt med en visselpipa och körde bort folk. Han hade uppenbarligen hört vad jag sa för han sa ”Hon tycker ni beter er som galningar allihopa. Hon sa det t.o.m. på bangla.” (eller något liknande, fri översättning från det jag förstod). Det gjorde att folk backade en meter i alla fall.
Dagen avslutades sedan med besök på studentkåren i Dhaka där Sangida tydligen arbetat tidigare eller donerat saker till för hon jobbat på ett museum., förstod inte riktigt vilket. Där fick vi sitta ner och dricka ett väldigt gott ingefärate. Mums! Sedan åkte vi hem i en CNG/tuc-tuc/baby-taxi. Kärt barn har många namn.
Många kramar till alla hemma!
måndag 22 mars 2010
Antligen lite bilder fran resan!
LFH, den forsta baten vi bodde pa och ocksa Friendships forsta flytande sjukhus
Nar vi vaknade forsta morgonen sag vi det har - sand, sand och sand
Batbyggeri
Hastar och manniskor badar alla samtidigt
Sen akte vi bat vidare in till Gaibandha, harligt!
Dar motte vi vara reskamrater, Sangida och Shanti, igen
En av oarnas Friendship-skolor, klass 3
BCC - En slags halsoutbildning som utfors pa varje satellitklinik, den har var om preventivmedel
Majs kan vara valdigt vackert
Chili likasa. Just chili ar en favorit har nere och finns i praktiskt taget varenda matratt.
Bananer hanger i traden overallt! Kikar ni noga ser ni den valdigt fina blomman langst ner till hoger. Tyvarr ar den har lite vissen.
söndag 21 mars 2010
Soner moyna pakhi en stjärnklar kväll och en lång bussresa
Hej allihopa!
Nu är jag tillbaka i Dhaka. Hade en underbar sista tid på EFH. Fick träffa många väldigt trevliga människor och njuta lyxen av att ha el dygnet runt eftersom sjukhusbåten hade en generator. Vilket inte kan sägas att vi har nu... Klockan är halv tre på dagen och strömmen har redan försvunnit 3 gånger, 1 h varje gång. Resultatet är att vi ägnat dagen åt att tvätta från kl 10 tills nu och fortfarande inte är klara för att när strömmen går försvinner också vattnet... tänk på det nästa gång ni slår på tvättmaskinen : P
Sista kvällen på EFH satt vi några stycken och delade musik ute på däck med stjärnorna glittrande över oss. Fick höra en massa fina låtar på bangla och hindi, bland annat Soner moyna pakhi och Mahi Vi. Funkar internet ska jag se om jag inte kan lägga upp ett smakprov åt er. I utbyte spelades det Polaren Per är kärlekskrank (tur att de inte förstod vad han sjöng), Håkan Hellström och Slagsmålsklubben. Alla gick hem bra, speciellt Håkan, så nu spelas det Tro och tvivel över bramaputra om kvällarna. Lite coolt.
Resan tillbaka till Dhaka var en upplevelse i sig. Klockan 7 på morgonen lämnade vår båt EFH för en fin tur över disiga vatten in till Chilmari. Sedan följde en 30 minuters rickshawtur till stället där bussen skulle gå. Tur att vi hade resefölje för annars hade vi aldrig hittat dit. Såg ut som vilken gatbit som helst. Sen kom dagens pers – 10 h i en buss ner till Dhaka. Kostanden var dock överkomlig, ca 30 kr. Frida uttryckte statusen på resandet ganska bra när hon sa ”Det är som att åka puckelpist och slalom samtidigt, men undantaget att portarna är levande och rör på sig.”
Nu är det dags för nästa och förhoppningsvis sista grytan (=spannen) innan vi ska gå och handla och ta en promenad längs Gulshan lake. Vi hörs!
Nu är jag tillbaka i Dhaka. Hade en underbar sista tid på EFH. Fick träffa många väldigt trevliga människor och njuta lyxen av att ha el dygnet runt eftersom sjukhusbåten hade en generator. Vilket inte kan sägas att vi har nu... Klockan är halv tre på dagen och strömmen har redan försvunnit 3 gånger, 1 h varje gång. Resultatet är att vi ägnat dagen åt att tvätta från kl 10 tills nu och fortfarande inte är klara för att när strömmen går försvinner också vattnet... tänk på det nästa gång ni slår på tvättmaskinen : P
Sista kvällen på EFH satt vi några stycken och delade musik ute på däck med stjärnorna glittrande över oss. Fick höra en massa fina låtar på bangla och hindi, bland annat Soner moyna pakhi och Mahi Vi. Funkar internet ska jag se om jag inte kan lägga upp ett smakprov åt er. I utbyte spelades det Polaren Per är kärlekskrank (tur att de inte förstod vad han sjöng), Håkan Hellström och Slagsmålsklubben. Alla gick hem bra, speciellt Håkan, så nu spelas det Tro och tvivel över bramaputra om kvällarna. Lite coolt.
Resan tillbaka till Dhaka var en upplevelse i sig. Klockan 7 på morgonen lämnade vår båt EFH för en fin tur över disiga vatten in till Chilmari. Sedan följde en 30 minuters rickshawtur till stället där bussen skulle gå. Tur att vi hade resefölje för annars hade vi aldrig hittat dit. Såg ut som vilken gatbit som helst. Sen kom dagens pers – 10 h i en buss ner till Dhaka. Kostanden var dock överkomlig, ca 30 kr. Frida uttryckte statusen på resandet ganska bra när hon sa ”Det är som att åka puckelpist och slalom samtidigt, men undantaget att portarna är levande och rör på sig.”
Nu är det dags för nästa och förhoppningsvis sista grytan (=spannen) innan vi ska gå och handla och ta en promenad längs Gulshan lake. Vi hörs!
torsdag 18 mars 2010
”Gift dig så snabbt som möjligt så slipper du sånt”
Igårkväll när jag kom tillbaka till mitt rum efter middagen och en trevlig fika med folk på båten hade jag 9 missade samtal på min mobil. 9! Jag hade varit ifrån den max 2 timmar. Alla samtalen var från samma person, vår tolk på ön där vi besökte skolan. Ok, att folk tycker det är kul att ha träffat oss här och ofta hör av sig via mail eller så någon dag efteråt, men 9 samtal! Killen hade dessutom ringt 2 gånger tidigare under dagen då jag svarat. Enligt svenska mått mätt ett solklart stalker beteende och något störande!
Vi fyra tjejer som åker tillsammans skrattade ganska gott åt det och min plan var att ok, om jag ignorerar killen så kanske han fattar att jag inte känner för att prata med honom 15 gånger om dagen.
Det tyckte dock inte vår tolk Sangida var ett bra sätt att hantera situationen på. Innan jag visste ordet av förvandlades hon till en barsk livvakt på väg att ringa honom, säga att hon var från polisen och räkna upp en hel del saker som hon skulle göra med honom om han ringde mig igen! Vi tre andra trodde inte våra öron och gud vad vi skrattade! Jag fick precis fatt i telefonen innan hon hann ringa. För när Sangida säger något menar hon verkligen det och hon är en handlingens kvinna. När Frida sedan nämnde att folk skriver ganska mycket till oss sa hon snabbt ”Who is bothering you? I’ll take care of them.” Väldigt bisarrt men roligt.
Ännu bättre blev det idag när historien spred sig. Jag, Sangida och doktorn som har hand om kvinnohälsoaspekterna på båten satt och pratade. Tipset de hade till mig: ”Eftersom du är så söt måste du gifta dig så snabbt du kan. Då slipper du sånt.” Eftersom de visste att jag har Henrik så tyckte de att ”Men det är väl bara att slå slag i saken när du kommer hem. Vad väntar du på? Vad vill du ha som present när du gifter dig? Vi skickar något. Eller så kommer vi! Och sen kommer du få barn och ...” Där var jag tvungen att inflika att ”Men...” och förklara att det funkar lite olika i Sverige. Sa att de gärna för komma på mitt bröllop, men att de nog får vänta lite : P Så hysteriskt kul kommentarer, men samtidigt knasigt konstigt. Världne här är långt ifrån händelsefattig det är ett som är säkert!
Kram
Vi fyra tjejer som åker tillsammans skrattade ganska gott åt det och min plan var att ok, om jag ignorerar killen så kanske han fattar att jag inte känner för att prata med honom 15 gånger om dagen.
Det tyckte dock inte vår tolk Sangida var ett bra sätt att hantera situationen på. Innan jag visste ordet av förvandlades hon till en barsk livvakt på väg att ringa honom, säga att hon var från polisen och räkna upp en hel del saker som hon skulle göra med honom om han ringde mig igen! Vi tre andra trodde inte våra öron och gud vad vi skrattade! Jag fick precis fatt i telefonen innan hon hann ringa. För när Sangida säger något menar hon verkligen det och hon är en handlingens kvinna. När Frida sedan nämnde att folk skriver ganska mycket till oss sa hon snabbt ”Who is bothering you? I’ll take care of them.” Väldigt bisarrt men roligt.
Ännu bättre blev det idag när historien spred sig. Jag, Sangida och doktorn som har hand om kvinnohälsoaspekterna på båten satt och pratade. Tipset de hade till mig: ”Eftersom du är så söt måste du gifta dig så snabbt du kan. Då slipper du sånt.” Eftersom de visste att jag har Henrik så tyckte de att ”Men det är väl bara att slå slag i saken när du kommer hem. Vad väntar du på? Vad vill du ha som present när du gifter dig? Vi skickar något. Eller så kommer vi! Och sen kommer du få barn och ...” Där var jag tvungen att inflika att ”Men...” och förklara att det funkar lite olika i Sverige. Sa att de gärna för komma på mitt bröllop, men att de nog får vänta lite : P Så hysteriskt kul kommentarer, men samtidigt knasigt konstigt. Världne här är långt ifrån händelsefattig det är ett som är säkert!
Kram
onsdag 17 mars 2010
Floddelfiner och mishti
Idag har jag förflyttat mig igen, nu till EFH, Friendships andra sjukhusbåt. Båtfärden var underbar med fina fåglar, sol och gott sällskap. Vi fick även se floddelfiner! Tyvärr vet jag inte vilka fåglarna var, men under gårdagens beök på skolan tog jag en bild på en plansch med fåglarna i Bangladesh så det ska undersökas.
Igårkväll behövde jag och Shanti gå till marknaden och köpa frukt inför resan idag. En av de lokala Friendship-medarbetarna följde med oss och då fick vi plötsligt även te och mishti – godis bengali style. De var väldigt söta (som allt annat också är här) men också goda. Det bästa kom dock efteråt när vi fick följa med in och se på hur de gjorde dem!! Baksidan av testället var något annorlunda än den kakelklädda serveringsdelen. För att komma till godistillverkningen gick vi genom köket där det satt en kille och skar kål på golvet och ris. Lagret där godis och ris med mera var uppradat på hyllor (i 35-gradig värme) och små jordgångar där man inte kunde mötas.
Köket där de gjorde godiset var liknande. En kille på golvet blandade ihop mjölk med de andra ingredienserna, några stod vid ett bord och rullade de små bollarna och lite längre bort hängde två gigantiska grytor över elden där mjölk kokade. Kort sagt var godiset gjort av en slags färskost som rullades till små bollar som sen fick dra i en mix av socker, sirap och grädde. De serverades sedan med en slags sockerröra över sig.
Nu ska jag gå och titta på den fina solnedgången utanför mitt fönster!
Kram
Igårkväll behövde jag och Shanti gå till marknaden och köpa frukt inför resan idag. En av de lokala Friendship-medarbetarna följde med oss och då fick vi plötsligt även te och mishti – godis bengali style. De var väldigt söta (som allt annat också är här) men också goda. Det bästa kom dock efteråt när vi fick följa med in och se på hur de gjorde dem!! Baksidan av testället var något annorlunda än den kakelklädda serveringsdelen. För att komma till godistillverkningen gick vi genom köket där det satt en kille och skar kål på golvet och ris. Lagret där godis och ris med mera var uppradat på hyllor (i 35-gradig värme) och små jordgångar där man inte kunde mötas.
Köket där de gjorde godiset var liknande. En kille på golvet blandade ihop mjölk med de andra ingredienserna, några stod vid ett bord och rullade de små bollarna och lite längre bort hängde två gigantiska grytor över elden där mjölk kokade. Kort sagt var godiset gjort av en slags färskost som rullades till små bollar som sen fick dra i en mix av socker, sirap och grädde. De serverades sedan med en slags sockerröra över sig.
Nu ska jag gå och titta på den fina solnedgången utanför mitt fönster!
Kram
tisdag 16 mars 2010
Sand, leenden och kulturkrockar eller hur hamnade jag här?
Ok, vet inte riktigt hur jag ska börja eftersom det hänt så sjukt mycket de senaste dagarna! Är väl bäst att ta det i tidsordning...
I måndags fick vi till slut komma ut på öarna igen. Shanti, Sangida, Frida och jag steg upp tidigt som tuppen och åkte glada 2,5 timmar på en båt för att få se en satellitklinik bli genomförd. Sorgligt nog insåg vi sedan var det en ”fejkad” klinik uppsatt bara för att en möjlig donator skulle kunna titta på verksamheten. Lite segt då verksamheten upphörde snabbt efter att donatorn åkt därifrån... Såklart är även en ”fejkad” satellitklinik viktig för utan donatorer inget Friendship, men det gjorde ju inte vår uppgift att ta bra och verklighetstrogna kort av verksamheten enklare... Som tur väl var fick vi även se skolan och vävcentret på ön, under lite vanligare former och fick lite bra kort och som en bonus även ett väldigt fint tyg. Handvävt där och stort som en duk eller sjal för bara 150 Tk, dvs. 15 kr. Otroligt!
Idag gick det sedan bättre med vårt uppdrag då jag och Frida själva fick åka ut till en ö och vara på en skola hela dagen för att se undervisningen. Barnen var väldigt flitiga och lydiga elever och även väldigt nyfikna på oss. Efter lunch satt vi med en klass som sjöng nationalsången m.m. och fick då briljera med vår egen. Den gick helt klart hem, men allra bäst gillade de Imse vimsa spindel som vi sjöng sen.
Lunchen var en upplevelse i sig. Vi intog den som kungligheter i den ena lärarens hus. På de bästa stolarna fick vi mat före alla andra, som istället såg på medan vi åt och servade oss med det ena hit och det andra dit. Först när vi ätit klart åt läraren och hans fru antagligen när vi gått. Utanför stod vad som kändes som halva byns kvinnor och barn och tittade på. Vår tolk för dagen förklarade att vi var ännu mer exotiska för dem eftersom de inte åker från ön så ofta som männen. Mest förundrade var det över vår hudfärg. Kan man verkligen vara så vit?
Även om folk på öarna reagerar mycket när vi kommer så är det knappt annorlunda här i stan. Det är inte ovanligt att folk ställer sig och råglor när man kommer gåendes eller åkandes. De som kan engelska ropar för det mesta något. Favoriten är ”How are you?”. Pojkar och män från 5 till 55 har också vanan att le stort och kommentera på bengali till sina kompisar...synd att man inte fattar och kan säga något träffande tillbaka : P Har även tappat räkningen på hur många gånger folk frågat om jag är gift och erbjudit sig att fylla luckan om det skulle finnas en... och då är det rätt skönt att kunna säga att platsen redan är tagen. Är nog lite värre för Frida...
Men man får även leenden och vinkningar och folk blir överglada när man vinkar tillbaka. Ler man mot småflickorna som blygt tittar på en får man världens leende tillbaka. Tänk att man kan göra någons dag bara genom att åka förbi på en rickshaw!
En kulturkrock just nu, som är mer jobbig, är relationen mellan tjänare och tjänad här. Just nu bor jag ju på ett guesthouse här i Gaibandha tillsammans med Frida, Shanti från Usa och så den bengliska tolken. Alla är trevliga och så, men jag har väldigt svårt för tolkens sätt att behandla killen som köper mat, städar och servar oss på andra sätt och vis dygnet runt. När jag kom till Bangladesh insåg jag inte att jag förutom att lära mig bli servad av andra även skulle behöva lära mig att folk kommer skälla ut andra för småsaker och unsa runt dem som de vore höns.
Ena studen är inte teet bra nog och då får det springas iväg och göras nytt och andra stunden har det flyttats på fel saker när det städades eller så är växeln från när stackarn släpade hem en massa vatten åt oss fel. En svensk hade nog resonerat ”Nej, men han har ju försökt, vad spelar det för roll om det är för lite mjölk i teet, så farligt är det inte.” och hellre druckit teet än tagit en konfrontation. Här är det kontrontation pang på som gäller! Sitter man just då och har fått mat gjord av killens fru fast det egentligen inte serveras mat på stället man bor så tycker man det är olustigt och jobbigt. Har i alla fall två andra som tycker likadant och som jag kan diskutera det hela med...
Och annars sitter jag och väntar på middagen som nog blir kyckling eftersom det pep i rickshawn på vägen tillbaka från marknaden innan... Kulturkrockar var det ja...
Tur att jag vant mig vid några i alla fall...
Kram
I måndags fick vi till slut komma ut på öarna igen. Shanti, Sangida, Frida och jag steg upp tidigt som tuppen och åkte glada 2,5 timmar på en båt för att få se en satellitklinik bli genomförd. Sorgligt nog insåg vi sedan var det en ”fejkad” klinik uppsatt bara för att en möjlig donator skulle kunna titta på verksamheten. Lite segt då verksamheten upphörde snabbt efter att donatorn åkt därifrån... Såklart är även en ”fejkad” satellitklinik viktig för utan donatorer inget Friendship, men det gjorde ju inte vår uppgift att ta bra och verklighetstrogna kort av verksamheten enklare... Som tur väl var fick vi även se skolan och vävcentret på ön, under lite vanligare former och fick lite bra kort och som en bonus även ett väldigt fint tyg. Handvävt där och stort som en duk eller sjal för bara 150 Tk, dvs. 15 kr. Otroligt!
Idag gick det sedan bättre med vårt uppdrag då jag och Frida själva fick åka ut till en ö och vara på en skola hela dagen för att se undervisningen. Barnen var väldigt flitiga och lydiga elever och även väldigt nyfikna på oss. Efter lunch satt vi med en klass som sjöng nationalsången m.m. och fick då briljera med vår egen. Den gick helt klart hem, men allra bäst gillade de Imse vimsa spindel som vi sjöng sen.
Lunchen var en upplevelse i sig. Vi intog den som kungligheter i den ena lärarens hus. På de bästa stolarna fick vi mat före alla andra, som istället såg på medan vi åt och servade oss med det ena hit och det andra dit. Först när vi ätit klart åt läraren och hans fru antagligen när vi gått. Utanför stod vad som kändes som halva byns kvinnor och barn och tittade på. Vår tolk för dagen förklarade att vi var ännu mer exotiska för dem eftersom de inte åker från ön så ofta som männen. Mest förundrade var det över vår hudfärg. Kan man verkligen vara så vit?
Även om folk på öarna reagerar mycket när vi kommer så är det knappt annorlunda här i stan. Det är inte ovanligt att folk ställer sig och råglor när man kommer gåendes eller åkandes. De som kan engelska ropar för det mesta något. Favoriten är ”How are you?”. Pojkar och män från 5 till 55 har också vanan att le stort och kommentera på bengali till sina kompisar...synd att man inte fattar och kan säga något träffande tillbaka : P Har även tappat räkningen på hur många gånger folk frågat om jag är gift och erbjudit sig att fylla luckan om det skulle finnas en... och då är det rätt skönt att kunna säga att platsen redan är tagen. Är nog lite värre för Frida...
Men man får även leenden och vinkningar och folk blir överglada när man vinkar tillbaka. Ler man mot småflickorna som blygt tittar på en får man världens leende tillbaka. Tänk att man kan göra någons dag bara genom att åka förbi på en rickshaw!
En kulturkrock just nu, som är mer jobbig, är relationen mellan tjänare och tjänad här. Just nu bor jag ju på ett guesthouse här i Gaibandha tillsammans med Frida, Shanti från Usa och så den bengliska tolken. Alla är trevliga och så, men jag har väldigt svårt för tolkens sätt att behandla killen som köper mat, städar och servar oss på andra sätt och vis dygnet runt. När jag kom till Bangladesh insåg jag inte att jag förutom att lära mig bli servad av andra även skulle behöva lära mig att folk kommer skälla ut andra för småsaker och unsa runt dem som de vore höns.
Ena studen är inte teet bra nog och då får det springas iväg och göras nytt och andra stunden har det flyttats på fel saker när det städades eller så är växeln från när stackarn släpade hem en massa vatten åt oss fel. En svensk hade nog resonerat ”Nej, men han har ju försökt, vad spelar det för roll om det är för lite mjölk i teet, så farligt är det inte.” och hellre druckit teet än tagit en konfrontation. Här är det kontrontation pang på som gäller! Sitter man just då och har fått mat gjord av killens fru fast det egentligen inte serveras mat på stället man bor så tycker man det är olustigt och jobbigt. Har i alla fall två andra som tycker likadant och som jag kan diskutera det hela med...
Och annars sitter jag och väntar på middagen som nog blir kyckling eftersom det pep i rickshawn på vägen tillbaka från marknaden innan... Kulturkrockar var det ja...
Tur att jag vant mig vid några i alla fall...
Kram
söndag 14 mars 2010
I Gaibandha
Efter vårt besök på LFH har vi nu hamnat i den närmsta staden igen, Gaibandha. Efter tre dagar på båten var det underbart att komma hit, ta en dusch och få sova i lyxsäng (= som man inte var för lång för)! Själva staden är ganska liten med Bangladeshiska mått mätt. Maximal våningshöjd är 2 våningar på nästan allt och det mesta man ser är gjort i korrugerad plåt. Det sista hänger ihop med att vi nu är i en av de fattigaste delarna i landet.
Idag var planen att vi skulle få följa med ut på vad som kallas Satellite clinics, vilka är ungefär som vårdcentraler i fält. De genomförs på specifika ställen 1 ggr/vecka. Tyvärr visade det sig att alla som skulle hålla i dem var antingen sjuka eller på semester så det blev inställt. Istället fick vi och våra nyligen tillkomna resekamrater doktor Shanti från USA och hennes tolk Sangida åka och titta på två kommunala sjukhus och en privatskola här i stan.
Sjukhusen var verkligen i en stil för sig. Som de viktiga besökare vi var fick patienterna vänta när vi kom (även om de redan satt och samtalade med doktorn på hennes/hans kontor) och vi fick verkligen bara gå in och se och ta foto på alla och allt vi ville. Ingen sekretess här inte. Eftersom Shanti är barnläkare så hamnade jag plötsligt på förlossningsenheten och fick ett alldeles nyfött barn framför mig. Mamman hade inte ens kommit till rummet utan det var mormor som höll barnet i en filt. I samma rum fanns det även ett 5-tal andra mammor på gamla järnsängar. Fick även se ett barn som var fött i vecka 31. Även det bara i en filt hos mamma på en madrass på golvet för det var fullt i sängarna. Och det i ett rum där det även fanns barn som hade lunginflammation. Inte direkt som hemma.
Skolan var också en sak för sig. Självaste ”utbildningsministern” för Gaibandha-området hade tagit sig dit när han hört att vi skulle komma. Skolan hade alla åldrar, ända från lekgruppen med 3 1/2 –åringar till 17-18-åringarna som skulle vidare till universitetet om något år. Vi blev rundivsade och fick fråga eleverna i tre olika klasser en massa frågor. Det var kul att se hur pigga och glada de var! Och så amitiösa sen! Det hörde inte till ovanligheten att de spenderade 4-6 h på läxor varje dag. I och för sig så pågår skolan inte riktigt lika länge varje dag som i Sverige här, men ändå. Många ville bli läkare, men även lärare, piloter, officer eller ingenjör stod högt upp på mångas listor. Politiker var det däremot inte så många som ville bli.
Dagen har lämnat mig med många funderingar och känslor. Om hur olika verkligheter vi lever i här på vår jord, inte bara länder emellan utan inom länder, och hur mycket pengar kan betyda, exempelvis när det kommer till utbildning eller sjukvård. Skolan stödde vissa elever som inte hade det så bra finansiellt ställt (ca 10 % av eleverna enl. rektorn) men de var då tvungna att redan vara inskrivna på skolan (dvs. ha betalat inskrivningsavgiften), ha bra betyg och också ha ansökt om stöd. De på skolan var också väldigt noggranna med att påpeka att de helt och hållet var en privat skola. På det kommunala sjukhuset å sin sida sa de att hit kom de fattigare folket från byarna runtomkring staden. De rika gick till privata kliniker. Om man lägger ihop det och andra saker anar man snart att kommunalt här inte har samma klang som hemma. Här betyder det på ett annat sätt att du är fattig om du utnyttjar de tjänsterna. Lägg sedan till att det finns personer som inte ens har råd att utnyttja de kommunala tjänsterna här.
Dagar som den här känns det som att vi bannemig inte borde klaga så mycket hemma. När man tänker efter har vi det ganska bra. Och så dillar jag om att få duscha och sova i en lyxsäng...
Idag var planen att vi skulle få följa med ut på vad som kallas Satellite clinics, vilka är ungefär som vårdcentraler i fält. De genomförs på specifika ställen 1 ggr/vecka. Tyvärr visade det sig att alla som skulle hålla i dem var antingen sjuka eller på semester så det blev inställt. Istället fick vi och våra nyligen tillkomna resekamrater doktor Shanti från USA och hennes tolk Sangida åka och titta på två kommunala sjukhus och en privatskola här i stan.
Sjukhusen var verkligen i en stil för sig. Som de viktiga besökare vi var fick patienterna vänta när vi kom (även om de redan satt och samtalade med doktorn på hennes/hans kontor) och vi fick verkligen bara gå in och se och ta foto på alla och allt vi ville. Ingen sekretess här inte. Eftersom Shanti är barnläkare så hamnade jag plötsligt på förlossningsenheten och fick ett alldeles nyfött barn framför mig. Mamman hade inte ens kommit till rummet utan det var mormor som höll barnet i en filt. I samma rum fanns det även ett 5-tal andra mammor på gamla järnsängar. Fick även se ett barn som var fött i vecka 31. Även det bara i en filt hos mamma på en madrass på golvet för det var fullt i sängarna. Och det i ett rum där det även fanns barn som hade lunginflammation. Inte direkt som hemma.
Skolan var också en sak för sig. Självaste ”utbildningsministern” för Gaibandha-området hade tagit sig dit när han hört att vi skulle komma. Skolan hade alla åldrar, ända från lekgruppen med 3 1/2 –åringar till 17-18-åringarna som skulle vidare till universitetet om något år. Vi blev rundivsade och fick fråga eleverna i tre olika klasser en massa frågor. Det var kul att se hur pigga och glada de var! Och så amitiösa sen! Det hörde inte till ovanligheten att de spenderade 4-6 h på läxor varje dag. I och för sig så pågår skolan inte riktigt lika länge varje dag som i Sverige här, men ändå. Många ville bli läkare, men även lärare, piloter, officer eller ingenjör stod högt upp på mångas listor. Politiker var det däremot inte så många som ville bli.
Dagen har lämnat mig med många funderingar och känslor. Om hur olika verkligheter vi lever i här på vår jord, inte bara länder emellan utan inom länder, och hur mycket pengar kan betyda, exempelvis när det kommer till utbildning eller sjukvård. Skolan stödde vissa elever som inte hade det så bra finansiellt ställt (ca 10 % av eleverna enl. rektorn) men de var då tvungna att redan vara inskrivna på skolan (dvs. ha betalat inskrivningsavgiften), ha bra betyg och också ha ansökt om stöd. De på skolan var också väldigt noggranna med att påpeka att de helt och hållet var en privat skola. På det kommunala sjukhuset å sin sida sa de att hit kom de fattigare folket från byarna runtomkring staden. De rika gick till privata kliniker. Om man lägger ihop det och andra saker anar man snart att kommunalt här inte har samma klang som hemma. Här betyder det på ett annat sätt att du är fattig om du utnyttjar de tjänsterna. Lägg sedan till att det finns personer som inte ens har råd att utnyttja de kommunala tjänsterna här.
Dagar som den här känns det som att vi bannemig inte borde klaga så mycket hemma. När man tänker efter har vi det ganska bra. Och så dillar jag om att få duscha och sova i en lyxsäng...
fredag 12 mars 2010
Char Kishnomoni – mitt i Jamuna!
Det funkar! Jag sitter mitt en en av världens största floder i vad som känns som mitt i ingenstans och internet funkar. Jag är förvånad.
Sen jag skrev sist har mycket hänt. I onsdags morse började en 7 timmar lång bilfärd genom risodlingar och landsbygdsbyar upp till Gaibandha, den stad där Friendship har sitt regionkontor i norra Bangladesh. Det är inte så långt dit egentligen, men vägarna och trafiken gjorde att det tog extra lång tid. Jag tippar att det kanske tagit 3 h hemma. Hela Bangladesh är nämligen ungefär lika stort som Götaland. De har vänstertrafik i landet, men ibland kändes det inte så och antalet gånger alla vi tre i framsätet (som ej varit i landet innan) hoppade till då en bil kom rakt emot oss var många. De tre vana i baksätet skrattade hjärtligt och sa att det var roligt att se oss skaka på huvudena varje gång. När vi närmade oss Gaibandha hade dock huvudskakandet upphört och vi vant oss.
Från Gaibandha bar det av rakt ner mot Jamuna, eller Bramaputra som hon kallas i Indien. Det började skymma när vi lade ut och resan som följde kommer jag sent glömma. I en timme puttrade vi fram i ett mystiskt landskap och himlens alla tusen stjärnor lyste över oss. Jag har aldrig sett så många! Till slut glimmade LFHs ljus i fjärran och när vi kom närmre såg vi vårt hem för de närmsta dagarna, en gammal oljepråm från Frankrike ombyggd till sjukhus på 90-talet. Helt slut somnade vi snabbt i vår hytt.
På morgonen vaknade vi och när vi tittade ut genom fönstren fick vi se vatten, vatten, vatten och sand, sand, sand. Längre upp på fartyget kunde man även skymta träddungar och hus längre inåt land. Vi hade hamnat på Char Kishnomoni, en ö i floden med ett antal byar och några tusen invånare. Strax efter frukost började vi vårt jobb, att mäta upp fartyget för att kunna bygga en modell. Vi fick också strax erfara vilket suveränt jobb de anställda här gör. Varje dag kommer ungefär 100 patienter som registreras, får se en doktor/tandläkare och hämta ut mediciner om det behövs. Och allt detta gratis. Utan LFH hade de inte haft någon annan stans att ta vägen när de är sjuka, eftersom de inte får del av den motsvarighet till kommunal vård som finns då den finns på fastlandet, dit det är alldeles för dyrt för dem att ta sig.
Just nu är det bara män från Bangladesh som arbetar här, men de brukar också ha kvinnor och utländska läkare ombord. Många har sina familjer lång härifrån och jobbar således 45 dagar och är sedan lediga 15 dagar för att hinna träffa barn och fruar.
Sanddynerna som sträcker sig till träden och byarna översvämmas under regnperioderna, men nu under torrperioden växer de sig ständigt längre. Människorna kommer därför vandrande över ett öde och ganska konstigt landskap innan de når båten. Hur långt det faktiskt är in till byarna fick Frida och jag erfara igårkväll, då vi med en guide fick besöka en av dem, Grishnomoni. Där inne var en helt annan värld. Fortfarande torrt, men ändå lummigt med många träd där det växte allt från bananer, till mango och kalebass. De odlade ris, chilifrukter m.m. Byn var uppbyggd längs en lång upphöjd huvudväg runt vilken åkrar och hus i bambu eller korrugerad plåt samsades. Många var nyfikna på oss och hälsade hjärtligt, speciellt barnen. Överlyckliga blev de när de såg att vi hade en kamera och det blev genast populärt att ta kort på dem och sedan visa alla. På något ställe kunde vi briljera men den lilla bengli vi kan och det var underbart att se de stora leendena tillbaka när man sa ”Asalam aleikum” till invånarna. Ofta kom det en flod av ord tillbaka som man inte riktigt förstod, men vi kunde i alla fall reda ut att vi kom från Sverige och var arkitektstudenter och mådde bra. Som ett sista äventyr vandrade vi tillbaka längs sanddynerna med säkert 25 barn efter oss och fick besöka ett båtbygge. Ja, till och med klättra upp på båten och titta på hantverkarna. Som avslutning fick vi vinka hejdå till barnen minst 15 gånger innan de gick hem, eller snarare innan vi gick in.
Idag har fortsatt i samma anda som igår med mätande osv. Nu strax innan lunch gick jag ut för att teckna lite och vips hade jag en publik på 20 personer. Det gäller att inte vraa blyg här inte : P allt jag gör är intressant. När jag satt där pratade jag med Sofia, 16 år och hon ritade även upp hur en Bangladeshisk by är, med floden, husen, träden, kokosnötterna, korna och hela rubbet. En mycket fin teckning som jag ska försöka visa er någon gång under resan.
Kort sagt kan man sammanfatta tiden här med att jag har sand överallt så hela jag glimmar, det finns spindlar i parti och minut på båten och det är väldigt varmt – men det är det värt! Så goa människor och vilken natur!
Kram på er alla!
PS. Har en massa fina bilder, men det får vänta till efter resan, så bra är inte internet :P
Sen jag skrev sist har mycket hänt. I onsdags morse började en 7 timmar lång bilfärd genom risodlingar och landsbygdsbyar upp till Gaibandha, den stad där Friendship har sitt regionkontor i norra Bangladesh. Det är inte så långt dit egentligen, men vägarna och trafiken gjorde att det tog extra lång tid. Jag tippar att det kanske tagit 3 h hemma. Hela Bangladesh är nämligen ungefär lika stort som Götaland. De har vänstertrafik i landet, men ibland kändes det inte så och antalet gånger alla vi tre i framsätet (som ej varit i landet innan) hoppade till då en bil kom rakt emot oss var många. De tre vana i baksätet skrattade hjärtligt och sa att det var roligt att se oss skaka på huvudena varje gång. När vi närmade oss Gaibandha hade dock huvudskakandet upphört och vi vant oss.
Från Gaibandha bar det av rakt ner mot Jamuna, eller Bramaputra som hon kallas i Indien. Det började skymma när vi lade ut och resan som följde kommer jag sent glömma. I en timme puttrade vi fram i ett mystiskt landskap och himlens alla tusen stjärnor lyste över oss. Jag har aldrig sett så många! Till slut glimmade LFHs ljus i fjärran och när vi kom närmre såg vi vårt hem för de närmsta dagarna, en gammal oljepråm från Frankrike ombyggd till sjukhus på 90-talet. Helt slut somnade vi snabbt i vår hytt.
På morgonen vaknade vi och när vi tittade ut genom fönstren fick vi se vatten, vatten, vatten och sand, sand, sand. Längre upp på fartyget kunde man även skymta träddungar och hus längre inåt land. Vi hade hamnat på Char Kishnomoni, en ö i floden med ett antal byar och några tusen invånare. Strax efter frukost började vi vårt jobb, att mäta upp fartyget för att kunna bygga en modell. Vi fick också strax erfara vilket suveränt jobb de anställda här gör. Varje dag kommer ungefär 100 patienter som registreras, får se en doktor/tandläkare och hämta ut mediciner om det behövs. Och allt detta gratis. Utan LFH hade de inte haft någon annan stans att ta vägen när de är sjuka, eftersom de inte får del av den motsvarighet till kommunal vård som finns då den finns på fastlandet, dit det är alldeles för dyrt för dem att ta sig.
Just nu är det bara män från Bangladesh som arbetar här, men de brukar också ha kvinnor och utländska läkare ombord. Många har sina familjer lång härifrån och jobbar således 45 dagar och är sedan lediga 15 dagar för att hinna träffa barn och fruar.
Sanddynerna som sträcker sig till träden och byarna översvämmas under regnperioderna, men nu under torrperioden växer de sig ständigt längre. Människorna kommer därför vandrande över ett öde och ganska konstigt landskap innan de når båten. Hur långt det faktiskt är in till byarna fick Frida och jag erfara igårkväll, då vi med en guide fick besöka en av dem, Grishnomoni. Där inne var en helt annan värld. Fortfarande torrt, men ändå lummigt med många träd där det växte allt från bananer, till mango och kalebass. De odlade ris, chilifrukter m.m. Byn var uppbyggd längs en lång upphöjd huvudväg runt vilken åkrar och hus i bambu eller korrugerad plåt samsades. Många var nyfikna på oss och hälsade hjärtligt, speciellt barnen. Överlyckliga blev de när de såg att vi hade en kamera och det blev genast populärt att ta kort på dem och sedan visa alla. På något ställe kunde vi briljera men den lilla bengli vi kan och det var underbart att se de stora leendena tillbaka när man sa ”Asalam aleikum” till invånarna. Ofta kom det en flod av ord tillbaka som man inte riktigt förstod, men vi kunde i alla fall reda ut att vi kom från Sverige och var arkitektstudenter och mådde bra. Som ett sista äventyr vandrade vi tillbaka längs sanddynerna med säkert 25 barn efter oss och fick besöka ett båtbygge. Ja, till och med klättra upp på båten och titta på hantverkarna. Som avslutning fick vi vinka hejdå till barnen minst 15 gånger innan de gick hem, eller snarare innan vi gick in.
Idag har fortsatt i samma anda som igår med mätande osv. Nu strax innan lunch gick jag ut för att teckna lite och vips hade jag en publik på 20 personer. Det gäller att inte vraa blyg här inte : P allt jag gör är intressant. När jag satt där pratade jag med Sofia, 16 år och hon ritade även upp hur en Bangladeshisk by är, med floden, husen, träden, kokosnötterna, korna och hela rubbet. En mycket fin teckning som jag ska försöka visa er någon gång under resan.
Kort sagt kan man sammanfatta tiden här med att jag har sand överallt så hela jag glimmar, det finns spindlar i parti och minut på båten och det är väldigt varmt – men det är det värt! Så goa människor och vilken natur!
Kram på er alla!
PS. Har en massa fina bilder, men det får vänta till efter resan, så bra är inte internet :P
tisdag 9 mars 2010
Till Gaibandha imorgon och shopping av modellmaterial i Dhaka
Jag har precis satt mig ner efter att ha packat ner grejerna inför den 12 dagar långa resan vi nu står inför. Är lite nervös men det ska bli så roligt! Alla säger till oss att landbygden är så vacker och det ”riktiga” Bangladesh.
Idag har vi annars varit och shoppat modellmaterial till båtmodellerna vi ska bygga när vi kommer tillbaka och det var ju minst sagt lite annorlunda än i Sverige. För det första fanns det inte en affär som hade alla sakerna och för det andra fick man vara lite innovativ av sig. Finns det till exempel inga grill- eller blompinnar att få stavar av köper man sig en sopkvast och klipper sönder den istället : P
Kartong i hyfsat skick var något av en bristvara men efter 2 försök hittade vi en bra i en tredje affär. Där hittade vi även en del andra grejer och briljreade med den lilla bengali vi kunde. De som hade affären blev så glada att vi fick med var sin penna på köpet, 50 Tk rabbat och deras kort. 50 Tk är ungefär 5 kronor, men när hela rasket kostar 650 Tk får man ändå säga att man blev glad : ) Det kan nämnas för de insatta att det vi köpte för då motsvarande 65 kr var 5 A4 OH-blad, 3 kartong 2 mm, 2 kartong 3 mm, 1 maskeringstejp, 1 stort rödfärgat papper och en sandpappersbit ca 25 x 25 cm. Mycket billigare än hemma!
Idag har vi också fått sällskap på guesthouset för natten av en läkare från USA som ska ut och jobba på en av båtarna. Vi tog en trevlig tur och visade henne marknaden och ska dela samma mininbuss upp till Gaibandha imorrn. Marknaden blir mer och mer hemtam och vi försöker köpa saker på bengali, fast det är inte så lätt. Dels för att vi bara kan räkna till 20 än så länge så om vi frågar vad något kostar och det är över 20 så sitter vi i klistret. Dels också för att om jag frågar ”Eta dam koto?” – ”Vad kostar det här?” så får jag ganska ofta ”Twenty eight thaka” eller liknande till svar. Prutandet övas det också på och idag lyckades jag få ner en sjal från 150 Tk till 110 Tk, vilket jag tyckte var ett bra nybörjarförsök. Vill dock inte tänka på vad han hade sålt den för till en dhaka-bo.
Det är allt för idag och kanske på ett bra tag, men om inte förr så kommer jag tillbaka till etern runt den 20:e mars då vi som planerna nu ser ut ska vraa tillbaka i Dhaka. Ta hand om er tills dess! Det ska vi.
Kram!
Idag har vi annars varit och shoppat modellmaterial till båtmodellerna vi ska bygga när vi kommer tillbaka och det var ju minst sagt lite annorlunda än i Sverige. För det första fanns det inte en affär som hade alla sakerna och för det andra fick man vara lite innovativ av sig. Finns det till exempel inga grill- eller blompinnar att få stavar av köper man sig en sopkvast och klipper sönder den istället : P
Kartong i hyfsat skick var något av en bristvara men efter 2 försök hittade vi en bra i en tredje affär. Där hittade vi även en del andra grejer och briljreade med den lilla bengali vi kunde. De som hade affären blev så glada att vi fick med var sin penna på köpet, 50 Tk rabbat och deras kort. 50 Tk är ungefär 5 kronor, men när hela rasket kostar 650 Tk får man ändå säga att man blev glad : ) Det kan nämnas för de insatta att det vi köpte för då motsvarande 65 kr var 5 A4 OH-blad, 3 kartong 2 mm, 2 kartong 3 mm, 1 maskeringstejp, 1 stort rödfärgat papper och en sandpappersbit ca 25 x 25 cm. Mycket billigare än hemma!
Idag har vi också fått sällskap på guesthouset för natten av en läkare från USA som ska ut och jobba på en av båtarna. Vi tog en trevlig tur och visade henne marknaden och ska dela samma mininbuss upp till Gaibandha imorrn. Marknaden blir mer och mer hemtam och vi försöker köpa saker på bengali, fast det är inte så lätt. Dels för att vi bara kan räkna till 20 än så länge så om vi frågar vad något kostar och det är över 20 så sitter vi i klistret. Dels också för att om jag frågar ”Eta dam koto?” – ”Vad kostar det här?” så får jag ganska ofta ”Twenty eight thaka” eller liknande till svar. Prutandet övas det också på och idag lyckades jag få ner en sjal från 150 Tk till 110 Tk, vilket jag tyckte var ett bra nybörjarförsök. Vill dock inte tänka på vad han hade sålt den för till en dhaka-bo.
Det är allt för idag och kanske på ett bra tag, men om inte förr så kommer jag tillbaka till etern runt den 20:e mars då vi som planerna nu ser ut ska vraa tillbaka i Dhaka. Ta hand om er tills dess! Det ska vi.
Kram!
måndag 8 mars 2010
Varför jag faktiskt är här
Nu tänkte jag det är dags för er alla att få veta lite mer om vilka jag jobbar för här och vad jag och Frida faktiskt ska göra under de här månaderna. Eller snarare, vad vi än så länge vet om Friendship och våra uppgifter : P
Den första veckan fick vi ägna åt att sätta oss i i organisationes olika delar, intervjua olika personer och så vidare, vilket var hur intressant som helst. Redan första dagen kände både jag och Frida att men ”Det är ju det här det handlar om! Tänk att få jobba på en sån här bred organisation som arkitekter när vi är klara.”
Det som vi båda tyckte var så intressant är att de inte bara jobbar med exempelvis skoldelen av bistånd, utan att de ser till olika typer av bistånd genom olika program som de sen genomför på samma plats geografiskt sätt. För att relatera det till vår utbildning: Hållbar utveckling kommer inte genom att arbeta med en punktinsats, utan flera små men sammanlänkade projekt.
Vad Friendship gör är att de startar program efter vad som behövs och hur utvecklingen ser ut på den specifika platsen. De har en stor del av deltagarmedverkan vilket jag skulle säga är a och o. De som lever i svårigheterna måste få vara med och påverka utformningen på eventuell hjälp i sådana här fall.
Kort kan man säga att Friendship har fem olika program som de håller på med; sjukvård, utbildning, nödhjälp och återuppbyggnad, hållbara inkomstkällor (eng. sstainable income generation) och bevarande av kulturarvet. Med kulturarvet menas Bangladeshs stora skepps- och båtkulturarv som naturligtvis finns i en sån stor vattennation. Det som känns så roligt är att jag genom min utbildning eller övrigt varit i kontakt med alla delar innan även om det varit i en annan kontext. Egentligen har kontakten med alla de fyra första varit genom min utbildning och den sista mest genom mitt arbete som guide i Karlskronas marina världsarv.
Mer ingående om varje program kommer det komma succesivt, speciellt nu när vi under 2 veckor ska få åka ut i fält och se hur det verkliga arbetet ter sig! Området vi ska åka till ligger runtomkring Gaibandha i norra Bangladesh, det ena området där Friendship har projekt och där de även startade upp sin verksamhet. Det andra området är nere i södra Bangladesh, där Friendship startat upp på senare år, egentligen efter cyklonkatastrofen 2007.
Där ska vi dels bo på två sjukhusbåtar och undersöka dem grundligt för att sedan kunna bygga modeller av dem när vi kommer tillbaka. Dels ska vi bo inne i Gaibandha och följa med personal ut på olika möten m.m. inom olika program för att lära oss mera och också ta foton att göra små berättelser av när vi kommer hem.
Kort sagt tolv antagligen sjukt intensiva men spännande dagar! Internetuppkopplingen kommer vara väldigt långsam där jag är så jag är tveksam om jag kommer kunna skriva något på bloggen. Om inte håll ut så kommer det mer sen när jag har landat här igen.
Många kramar till er alla hemma!
Den första veckan fick vi ägna åt att sätta oss i i organisationes olika delar, intervjua olika personer och så vidare, vilket var hur intressant som helst. Redan första dagen kände både jag och Frida att men ”Det är ju det här det handlar om! Tänk att få jobba på en sån här bred organisation som arkitekter när vi är klara.”
Det som vi båda tyckte var så intressant är att de inte bara jobbar med exempelvis skoldelen av bistånd, utan att de ser till olika typer av bistånd genom olika program som de sen genomför på samma plats geografiskt sätt. För att relatera det till vår utbildning: Hållbar utveckling kommer inte genom att arbeta med en punktinsats, utan flera små men sammanlänkade projekt.
Vad Friendship gör är att de startar program efter vad som behövs och hur utvecklingen ser ut på den specifika platsen. De har en stor del av deltagarmedverkan vilket jag skulle säga är a och o. De som lever i svårigheterna måste få vara med och påverka utformningen på eventuell hjälp i sådana här fall.
Kort kan man säga att Friendship har fem olika program som de håller på med; sjukvård, utbildning, nödhjälp och återuppbyggnad, hållbara inkomstkällor (eng. sstainable income generation) och bevarande av kulturarvet. Med kulturarvet menas Bangladeshs stora skepps- och båtkulturarv som naturligtvis finns i en sån stor vattennation. Det som känns så roligt är att jag genom min utbildning eller övrigt varit i kontakt med alla delar innan även om det varit i en annan kontext. Egentligen har kontakten med alla de fyra första varit genom min utbildning och den sista mest genom mitt arbete som guide i Karlskronas marina världsarv.
Mer ingående om varje program kommer det komma succesivt, speciellt nu när vi under 2 veckor ska få åka ut i fält och se hur det verkliga arbetet ter sig! Området vi ska åka till ligger runtomkring Gaibandha i norra Bangladesh, det ena området där Friendship har projekt och där de även startade upp sin verksamhet. Det andra området är nere i södra Bangladesh, där Friendship startat upp på senare år, egentligen efter cyklonkatastrofen 2007.
Där ska vi dels bo på två sjukhusbåtar och undersöka dem grundligt för att sedan kunna bygga modeller av dem när vi kommer tillbaka. Dels ska vi bo inne i Gaibandha och följa med personal ut på olika möten m.m. inom olika program för att lära oss mera och också ta foton att göra små berättelser av när vi kommer hem.
Kort sagt tolv antagligen sjukt intensiva men spännande dagar! Internetuppkopplingen kommer vara väldigt långsam där jag är så jag är tveksam om jag kommer kunna skriva något på bloggen. Om inte håll ut så kommer det mer sen när jag har landat här igen.
Många kramar till er alla hemma!
fredag 5 mars 2010
Upptäcksfärd och shopping
Idag är vår första helgdag sedan vi landade och därför har vi gett oss ut på upptäcksfärd. Innan hade vi bara varit på marknaden tre kvarter bort och det duger ju inte! Glada i hågen har vi promenerat i Baridhara, vår stadsdel, och också i Gulshan, grannstadsdelen. Båda stadsdelarna ligger i det ”fina” Dhaka och här finns ganska många ambassader osv.
Stadsdelarna var en intressant mix av vad som anses ”finare” i västvärlden med gigantiska villor där privatchaufförerna stod och tvättade bilarna, parker och affärer och det som anses ”mindre fint” eller som vi från väst kanske inte associrear med ett finare område. Exempel på det är kor som betar vid vägen, hundar som springer löst och smuts i vattendrag. Som bisats kan tilläggas att det är väldigt vanligt att ha en chaufför här och vad jag har hört är det något man skaffar så fort ekonomin tillåter det, det är alltså inte något som finns bara i toppklassen.
Gulshan lake
I våra ögon kan världen här te sig ganska rörig. Trafik hit och dit, en massa försäljare på gatan och ricksahws och baby-taxis överallt. Sinnena sköjs över med en massa intryck hela tiden. Å andra sidan är det ju det här vi vill ha i Sverige. Liv på våra gator! Det där röriga kan också kännas ganska befriande och trevligt. En ”död stadsdel” såsom de diskuteras i Sverige hade nog varit svårt för någon härifrån att begripa vad det är för något. Har du tråkigt är det bara att gå ned och prata med grabbarna på hörnet, för du vet att någon står ändå står där. Kanske jobbar han som vakt, kanske säljer han snacks.
Ett av gatustånden
Efter tips hittade jag och Frida en mycket fin Fair Trade affär med naturfärgade tyger som vi definitivt kommer återvända till! Jag måste erkänna att det kliade rejält i fingrarna när den handgjorda väskan kostade motsvarande 45 svenska kronor.
Frida i Fair trade affären
Rejält trötta efter promenaden i värmen och irriterade på de ettriga myrorna vid vår parkbänk gick vi hem och vilade inför kvällens äventyr – shopping och mat med Shahids släktingar.
Anledningen till mötet var från början seden att ge gäster till ”hemlandet” en present. Gullig som Shahid är ville han att vi skulle få riktiga bengaliska kläder och det genom hans frus syster Chinu som bor här i stan. Därför mötte hon och hennes son Tanzim oss och så bar det av på vår första baby-taxi tur genom stan till en affär som fungerade lite som Indiska med kläder och inredning, fast bättre, större och mer orgnaiserad. Där fick vi prova salwar kameez (byxor, tunika och sjal) som är vardagskläderna här jämte sarin. De var alla så fina och färgglada och väldigt bekväma. Det blev även en tunika samt en väska som vi fick i present av Chinu. Vi hade supertrevligt och kommer säkerligen hitta på mer med sonen som var lika gammal som vi och mycket intresserad av Sverige eftersom han ansökt om stipendie att få läsa sin master i Stockholm.
Ps. Om ni är intresserade av att se korna sa Frida att hon skulle lägga upp en bild på dem
Stadsdelarna var en intressant mix av vad som anses ”finare” i västvärlden med gigantiska villor där privatchaufförerna stod och tvättade bilarna, parker och affärer och det som anses ”mindre fint” eller som vi från väst kanske inte associrear med ett finare område. Exempel på det är kor som betar vid vägen, hundar som springer löst och smuts i vattendrag. Som bisats kan tilläggas att det är väldigt vanligt att ha en chaufför här och vad jag har hört är det något man skaffar så fort ekonomin tillåter det, det är alltså inte något som finns bara i toppklassen.
Gulshan lake
I våra ögon kan världen här te sig ganska rörig. Trafik hit och dit, en massa försäljare på gatan och ricksahws och baby-taxis överallt. Sinnena sköjs över med en massa intryck hela tiden. Å andra sidan är det ju det här vi vill ha i Sverige. Liv på våra gator! Det där röriga kan också kännas ganska befriande och trevligt. En ”död stadsdel” såsom de diskuteras i Sverige hade nog varit svårt för någon härifrån att begripa vad det är för något. Har du tråkigt är det bara att gå ned och prata med grabbarna på hörnet, för du vet att någon står ändå står där. Kanske jobbar han som vakt, kanske säljer han snacks.
Ett av gatustånden
Efter tips hittade jag och Frida en mycket fin Fair Trade affär med naturfärgade tyger som vi definitivt kommer återvända till! Jag måste erkänna att det kliade rejält i fingrarna när den handgjorda väskan kostade motsvarande 45 svenska kronor.
Frida i Fair trade affären
Rejält trötta efter promenaden i värmen och irriterade på de ettriga myrorna vid vår parkbänk gick vi hem och vilade inför kvällens äventyr – shopping och mat med Shahids släktingar.
Anledningen till mötet var från början seden att ge gäster till ”hemlandet” en present. Gullig som Shahid är ville han att vi skulle få riktiga bengaliska kläder och det genom hans frus syster Chinu som bor här i stan. Därför mötte hon och hennes son Tanzim oss och så bar det av på vår första baby-taxi tur genom stan till en affär som fungerade lite som Indiska med kläder och inredning, fast bättre, större och mer orgnaiserad. Där fick vi prova salwar kameez (byxor, tunika och sjal) som är vardagskläderna här jämte sarin. De var alla så fina och färgglada och väldigt bekväma. Det blev även en tunika samt en väska som vi fick i present av Chinu. Vi hade supertrevligt och kommer säkerligen hitta på mer med sonen som var lika gammal som vi och mycket intresserad av Sverige eftersom han ansökt om stipendie att få läsa sin master i Stockholm.
Chinu, Frida och Tanzim
Salwar kameez (salwar är byxorna, kameez tunikan och dupata heter sjalen)
Endast tunika
Over and out!
Endast tunika
Over and out!
Ps. Om ni är intresserade av att se korna sa Frida att hon skulle lägga upp en bild på dem
torsdag 4 mars 2010
På bättringsvägen
Hej allihopa!
För att glädja de oroliga som hört av sig mår min mage nu bättre. Stora breaket kom igårkväll då vi gjorde pannkakor och jag faktiskt fick i mig 4-5 stycken! De var i storlek motsvarande en liten assiett, men ändå, jag tyckte jag var duktig. Som en av mina kollegor uttryckte det. "Ja, man kan räkna med att bli sjuk av maten. Till och med vi blir ju sjuka när vi har varit borta ett tag. Då är det lika bra att bli sjuk i början." Samma kollega har också försäkrat oss om att vi med tiden inte kommer att kunna leva en dag utan ris, men det är Frida och jag inte riktigt lika säkra på...
Eftersom jag var lite piggare igår fick Frida och jag frågan om vi ville följa med vår handledare Ayeleen till ett moskébygge och ta lite foton åt henne. Självklart ville vi det! Det blev absolut dagens upplevelse. Vi fick träffa platschefen som visade oss ritningar och perspektiv och sen fick vi en rundtur runt hela bygget. Av två våningar hade de kommit till dagen då bjälklaget för våning 2 skulle gjutas. Normalt sett var de ca 100 arbetare på plats per dag, men eftersom dagen då bjälklaget ska gjutas är en arbetsintensiv dag hade de ca 200 man på plats när vi kom.
Kort sagt kan man säga att det inte liknade en svensk byggarbetsplats. Den långa historien är lite mer komplicerad så jag tänkte jag skulle låta ett par bilder tala sitt tydliga språk istället.
Ett ständigt tåg av betong bars upp till bjälklaget. Inga pumpar här.
Svetsning
Eftersom man arbetar söndag till torsdag här ligger Frida och jag just nu och gottar oss efter en hel veckas arbete. Knasigt att det gått så snabbt! Vi planerar också morgondagens utflyckt då vi först ska kolla på ”den andra cirkeln”, ett av stadens midre centrum (tydligen finns det inget riktigt centrum i Dhaka) och sedan träffa vår bengalilärares släktingar. Förresten har jag nu fått kort från Härnösand på oss och honom samt med några andra glada prakitikanter på väg ut så det kommer också här.
För att glädja de oroliga som hört av sig mår min mage nu bättre. Stora breaket kom igårkväll då vi gjorde pannkakor och jag faktiskt fick i mig 4-5 stycken! De var i storlek motsvarande en liten assiett, men ändå, jag tyckte jag var duktig. Som en av mina kollegor uttryckte det. "Ja, man kan räkna med att bli sjuk av maten. Till och med vi blir ju sjuka när vi har varit borta ett tag. Då är det lika bra att bli sjuk i början." Samma kollega har också försäkrat oss om att vi med tiden inte kommer att kunna leva en dag utan ris, men det är Frida och jag inte riktigt lika säkra på...
Eftersom jag var lite piggare igår fick Frida och jag frågan om vi ville följa med vår handledare Ayeleen till ett moskébygge och ta lite foton åt henne. Självklart ville vi det! Det blev absolut dagens upplevelse. Vi fick träffa platschefen som visade oss ritningar och perspektiv och sen fick vi en rundtur runt hela bygget. Av två våningar hade de kommit till dagen då bjälklaget för våning 2 skulle gjutas. Normalt sett var de ca 100 arbetare på plats per dag, men eftersom dagen då bjälklaget ska gjutas är en arbetsintensiv dag hade de ca 200 man på plats när vi kom.
Kort sagt kan man säga att det inte liknade en svensk byggarbetsplats. Den långa historien är lite mer komplicerad så jag tänkte jag skulle låta ett par bilder tala sitt tydliga språk istället.
Ett ständigt tåg av betong bars upp till bjälklaget. Inga pumpar här.
Svetsning
Eftersom man arbetar söndag till torsdag här ligger Frida och jag just nu och gottar oss efter en hel veckas arbete. Knasigt att det gått så snabbt! Vi planerar också morgondagens utflyckt då vi först ska kolla på ”den andra cirkeln”, ett av stadens midre centrum (tydligen finns det inget riktigt centrum i Dhaka) och sedan träffa vår bengalilärares släktingar. Förresten har jag nu fått kort från Härnösand på oss och honom samt med några andra glada prakitikanter på väg ut så det kommer också här.
Jag, Frida och Shahid.
Det lilla som var kvar av swahili och bengaligrupperna sista kursdagen.
Kram kram
tisdag 2 mars 2010
Sjuk
Som ni som har varit i asiatiska länder kanske känner igen er i så går man inte alltid så bra ihop med maten. Det har varit helt lugnt för oss tills idag, då det slog till och naturligtvis mot mig. Efter en väldigt långsam frukost utan aptit kom den rackarn upp igen. Inte så trevligt.
Drack en vätskeersättning och försökte gå till kontoret men det var ingen ide. När Farousch så snällt kom och sa till att det var tedags och jag reste mig kände jag att det inte var någon bra idé alls. Istället gick jag hem och lade mig och sov, sov och sov. I princip hela dagen. Vaknade bara upp vid extra höga tut och böneutrop utifrån och vid lunch då jag blev ordinerad att äta ris och endast ris av mina ompysslande arbetskamrater.
Mår bättre nu och har förutom ytterligare två vätskeersättningar (en svensk och en bengalisk som halva kontoret insisterade på att jag skulle få) fått i mig även en rostad macka med banan och lite te ikväll. Troligtvis är det värsta redan över vilket hade varit väldigt skönt! För alla oroliga hemma kan tilläggas att jag inte haft någon feber under dagen och att det tydligen finns en läkare som sitter 5 m från mig på kontoret om jag behöver konsultation.
Förutom det har vi fått bestämt att vi ska träffa vår bengalilärares släktingar i slutet av veckan och att vi nästa vecka ska få åka ut på fältet, till staden Gaibandha och de närliggande öarna. Så förhoppningsvis blir det ett lite roligare inlägg då!
Kram på er alla!
Drack en vätskeersättning och försökte gå till kontoret men det var ingen ide. När Farousch så snällt kom och sa till att det var tedags och jag reste mig kände jag att det inte var någon bra idé alls. Istället gick jag hem och lade mig och sov, sov och sov. I princip hela dagen. Vaknade bara upp vid extra höga tut och böneutrop utifrån och vid lunch då jag blev ordinerad att äta ris och endast ris av mina ompysslande arbetskamrater.
Mår bättre nu och har förutom ytterligare två vätskeersättningar (en svensk och en bengalisk som halva kontoret insisterade på att jag skulle få) fått i mig även en rostad macka med banan och lite te ikväll. Troligtvis är det värsta redan över vilket hade varit väldigt skönt! För alla oroliga hemma kan tilläggas att jag inte haft någon feber under dagen och att det tydligen finns en läkare som sitter 5 m från mig på kontoret om jag behöver konsultation.
Förutom det har vi fått bestämt att vi ska träffa vår bengalilärares släktingar i slutet av veckan och att vi nästa vecka ska få åka ut på fältet, till staden Gaibandha och de närliggande öarna. Så förhoppningsvis blir det ett lite roligare inlägg då!
Kram på er alla!
måndag 1 mars 2010
En dag av ”förstagångenupplevelser”
Igår hände väldigt mycket. Det var första gången jag var på Friendships kontor här i Dhaka, det var första gången jag åt med handen, det var första gången på en bangladeshisk marknad och första gången jag åkte rickshaw.
Byggnaden där kontoret ligger är bara 2 byggnader bort från där vi bor, vilket är mycket smidigt! Den ser i svenska mått mätt ganska sjaskig ut från utsidan, precis som övriga byggnader i stadsdelen även om det ska vara en av tre ”finare” stadsdelar. Kontoret i sig är däremot väldigt fräscht med ett klassiskt västerländskt kontorslandskap med glasväggar och hela köret. Enda skillnaden är att av de 60 som är anställda där arbetar 20 stycken med service av olika slag, t.ex. som ”office boys” som till exempel får i uppdrag att hämta sådana som oss och gå med oss till ställen när vi inte hittar, några som tar hand om bilarna i garaget på nedervåningen och en kille som fixar te. Te är förresten något som det dricks väldigt mycket av här till min förtjusning : ) De har dock bara kört med en tesort hittills så det är nog den det lär bli hela tiden. Den är ganska besk jämfört med svenskt te, men dricks med socker och mjölk som mjukar upp det hela.
Alla på kontoret är väldigt vänliga och tar hand om oss och det verkar vara en mycket bra organisation. Har ägnat dagarna hittills åt att sätta mig in i mer exakt vad de gör, men det berättar jag om här en annan dag.
En vanlig dag är från 9 till 17 och lunch äts någon gång mellan 13.30 och 15. Då går alla iväg till organisationens guest house där vi bor och så har en kock lagat mat åt alla. Det är ris med en slags tunn sås (som även går bra att äta som soppa) och så något till, ex. grönsaksröra eller fisk. Naturligtvis äts allt med händerna, eller rättare sagt högerhanden. Det är minst sagt lite trixigt. Vad man gör är att man formar en liten boll med handens alla fingrar utom tummen, sedan lyfter man den mot munnen och liksom puttar in allt med tummen.
Efter jobbet blev vi visade var marknaden låg. Där fanns det mängder av grönsaker, bananklasar m.m. och också väldigt odöd sprattlande fisk… Efter att ha handlat lite där och lite i en affär med satta priser (så att man inte behöver pruta = man blir rånad ändå upptäckte vi) tyckte vår guide att vi skulle åka rickshaw hem. Han vinkade flinkt till sig några, satte mig och Frida i en och sig i en annan och så bar det av. Tyckte synd om den lilla mannen som fick släpa runt på både mig och Frida… jämfört med befolkningen här är vi ju inte direkt små och lätta. I början var det lite knöligt att hålla sig fast på sittplatsen som var ganska liten, men efter ett tag fick man häng på det hela.
Väl hemkomna somnade vi såsmåningom, trotts att vi har vad som låter värre än en motorväg av tutningar m.m. utanför fönstret. Hoppas jag vänjer mig snabbt vid det så att det blir lite lättare att sova.
Kram kram!
Byggnaden där kontoret ligger är bara 2 byggnader bort från där vi bor, vilket är mycket smidigt! Den ser i svenska mått mätt ganska sjaskig ut från utsidan, precis som övriga byggnader i stadsdelen även om det ska vara en av tre ”finare” stadsdelar. Kontoret i sig är däremot väldigt fräscht med ett klassiskt västerländskt kontorslandskap med glasväggar och hela köret. Enda skillnaden är att av de 60 som är anställda där arbetar 20 stycken med service av olika slag, t.ex. som ”office boys” som till exempel får i uppdrag att hämta sådana som oss och gå med oss till ställen när vi inte hittar, några som tar hand om bilarna i garaget på nedervåningen och en kille som fixar te. Te är förresten något som det dricks väldigt mycket av här till min förtjusning : ) De har dock bara kört med en tesort hittills så det är nog den det lär bli hela tiden. Den är ganska besk jämfört med svenskt te, men dricks med socker och mjölk som mjukar upp det hela.
Alla på kontoret är väldigt vänliga och tar hand om oss och det verkar vara en mycket bra organisation. Har ägnat dagarna hittills åt att sätta mig in i mer exakt vad de gör, men det berättar jag om här en annan dag.
En vanlig dag är från 9 till 17 och lunch äts någon gång mellan 13.30 och 15. Då går alla iväg till organisationens guest house där vi bor och så har en kock lagat mat åt alla. Det är ris med en slags tunn sås (som även går bra att äta som soppa) och så något till, ex. grönsaksröra eller fisk. Naturligtvis äts allt med händerna, eller rättare sagt högerhanden. Det är minst sagt lite trixigt. Vad man gör är att man formar en liten boll med handens alla fingrar utom tummen, sedan lyfter man den mot munnen och liksom puttar in allt med tummen.
Efter jobbet blev vi visade var marknaden låg. Där fanns det mängder av grönsaker, bananklasar m.m. och också väldigt odöd sprattlande fisk… Efter att ha handlat lite där och lite i en affär med satta priser (så att man inte behöver pruta = man blir rånad ändå upptäckte vi) tyckte vår guide att vi skulle åka rickshaw hem. Han vinkade flinkt till sig några, satte mig och Frida i en och sig i en annan och så bar det av. Tyckte synd om den lilla mannen som fick släpa runt på både mig och Frida… jämfört med befolkningen här är vi ju inte direkt små och lätta. I början var det lite knöligt att hålla sig fast på sittplatsen som var ganska liten, men efter ett tag fick man häng på det hela.
Väl hemkomna somnade vi såsmåningom, trotts att vi har vad som låter värre än en motorväg av tutningar m.m. utanför fönstret. Hoppas jag vänjer mig snabbt vid det så att det blir lite lättare att sova.
Kram kram!
Adress och telefonnummer
Jag har fått ett nytt mobilnummer här nere. Kommer kolla mitt svenska då och då, men inte jätteofta så om det är något får ni gärna höra av er till det här numret.
+88 017 300 466 33
Adresser finns det också nya. Tror det är bäst med den där jag arbetar (bor 2 hus därifrån). Det är:
Baridhara Central Plaza (3rd Floor)
87, Suhrawardi Avenue, Block – K,
Baridhara, Dhaka – 1212
Bangladesh
Kram!
+88 017 300 466 33
Adresser finns det också nya. Tror det är bäst med den där jag arbetar (bor 2 hus därifrån). Det är:
Baridhara Central Plaza (3rd Floor)
87, Suhrawardi Avenue, Block – K,
Baridhara, Dhaka – 1212
Bangladesh
Kram!
Första fotografierna uppe
Hej vänner och familj!
Nu har de första korten tagits och laddats in. Tagna i och utanför vårt lilla rum.
Här ligger jag och såsar mig mitt mysiga myggnät. Kanske inte ser så trevligt ut men för att vara lite nördigt arkitektig så gjorde våra myggnät mycket för rumsligheten :P
Strömförsörjning har vi, nästan hela tiden...
Gatan utanför vårt fönster i kvällsrusning. Här kan man snacka om gatuliv, både bra och dåligt sådant.
Nu har de första korten tagits och laddats in. Tagna i och utanför vårt lilla rum.
Här ligger jag och såsar mig mitt mysiga myggnät. Kanske inte ser så trevligt ut men för att vara lite nördigt arkitektig så gjorde våra myggnät mycket för rumsligheten :P
Strömförsörjning har vi, nästan hela tiden...
Gatan utanför vårt fönster i kvällsrusning. Här kan man snacka om gatuliv, både bra och dåligt sådant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
