I Gaibandha

Efter vårt besök på LFH har vi nu hamnat i den närmsta staden igen, Gaibandha. Efter tre dagar på båten var det underbart att komma hit, ta en dusch och få sova i lyxsäng (= som man inte var för lång för)! Själva staden är ganska liten med Bangladeshiska mått mätt. Maximal våningshöjd är 2 våningar på nästan allt och det mesta man ser är gjort i korrugerad plåt. Det sista hänger ihop med att vi nu är i en av de fattigaste delarna i landet.

Idag var planen att vi skulle få följa med ut på vad som kallas Satellite clinics, vilka är ungefär som vårdcentraler i fält. De genomförs på specifika ställen 1 ggr/vecka. Tyvärr visade det sig att alla som skulle hålla i dem var antingen sjuka eller på semester så det blev inställt. Istället fick vi och våra nyligen tillkomna resekamrater doktor Shanti från USA och hennes tolk Sangida åka och titta på två kommunala sjukhus och en privatskola här i stan.

Sjukhusen var verkligen i en stil för sig. Som de viktiga besökare vi var fick patienterna vänta när vi kom (även om de redan satt och samtalade med doktorn på hennes/hans kontor) och vi fick verkligen bara gå in och se och ta foto på alla och allt vi ville. Ingen sekretess här inte. Eftersom Shanti är barnläkare så hamnade jag plötsligt på förlossningsenheten och fick ett alldeles nyfött barn framför mig. Mamman hade inte ens kommit till rummet utan det var mormor som höll barnet i en filt. I samma rum fanns det även ett 5-tal andra mammor på gamla järnsängar. Fick även se ett barn som var fött i vecka 31. Även det bara i en filt hos mamma på en madrass på golvet för det var fullt i sängarna. Och det i ett rum där det även fanns barn som hade lunginflammation. Inte direkt som hemma.

Skolan var också en sak för sig. Självaste ”utbildningsministern” för Gaibandha-området hade tagit sig dit när han hört att vi skulle komma. Skolan hade alla åldrar, ända från lekgruppen med 3 1/2 –åringar till 17-18-åringarna som skulle vidare till universitetet om något år. Vi blev rundivsade och fick fråga eleverna i tre olika klasser en massa frågor. Det var kul att se hur pigga och glada de var! Och så amitiösa sen! Det hörde inte till ovanligheten att de spenderade 4-6 h på läxor varje dag. I och för sig så pågår skolan inte riktigt lika länge varje dag som i Sverige här, men ändå. Många ville bli läkare, men även lärare, piloter, officer eller ingenjör stod högt upp på mångas listor. Politiker var det däremot inte så många som ville bli.

Dagen har lämnat mig med många funderingar och känslor. Om hur olika verkligheter vi lever i här på vår jord, inte bara länder emellan utan inom länder, och hur mycket pengar kan betyda, exempelvis när det kommer till utbildning eller sjukvård. Skolan stödde vissa elever som inte hade det så bra finansiellt ställt (ca 10 % av eleverna enl. rektorn) men de var då tvungna att redan vara inskrivna på skolan (dvs. ha betalat inskrivningsavgiften), ha bra betyg och också ha ansökt om stöd. De på skolan var också väldigt noggranna med att påpeka att de helt och hållet var en privat skola. På det kommunala sjukhuset å sin sida sa de att hit kom de fattigare folket från byarna runtomkring staden. De rika gick till privata kliniker. Om man lägger ihop det och andra saker anar man snart att kommunalt här inte har samma klang som hemma. Här betyder det på ett annat sätt att du är fattig om du utnyttjar de tjänsterna. Lägg sedan till att det finns personer som inte ens har råd att utnyttja de kommunala tjänsterna här.

Dagar som den här känns det som att vi bannemig inte borde klaga så mycket hemma. När man tänker efter har vi det ganska bra. Och så dillar jag om att få duscha och sova i en lyxsäng...