Sand, leenden och kulturkrockar eller hur hamnade jag här?

Ok, vet inte riktigt hur jag ska börja eftersom det hänt så sjukt mycket de senaste dagarna! Är väl bäst att ta det i tidsordning...

I måndags fick vi till slut komma ut på öarna igen. Shanti, Sangida, Frida och jag steg upp tidigt som tuppen och åkte glada 2,5 timmar på en båt för att få se en satellitklinik bli genomförd. Sorgligt nog insåg vi sedan var det en ”fejkad” klinik uppsatt bara för att en möjlig donator skulle kunna titta på verksamheten. Lite segt då verksamheten upphörde snabbt efter att donatorn åkt därifrån... Såklart är även en ”fejkad” satellitklinik viktig för utan donatorer inget Friendship, men det gjorde ju inte vår uppgift att ta bra och verklighetstrogna kort av verksamheten enklare... Som tur väl var fick vi även se skolan och vävcentret på ön, under lite vanligare former och fick lite bra kort och som en bonus även ett väldigt fint tyg. Handvävt där och stort som en duk eller sjal för bara 150 Tk, dvs. 15 kr. Otroligt!

Idag gick det sedan bättre med vårt uppdrag då jag och Frida själva fick åka ut till en ö och vara på en skola hela dagen för att se undervisningen. Barnen var väldigt flitiga och lydiga elever och även väldigt nyfikna på oss. Efter lunch satt vi med en klass som sjöng nationalsången m.m. och fick då briljera med vår egen. Den gick helt klart hem, men allra bäst gillade de Imse vimsa spindel som vi sjöng sen.

Lunchen var en upplevelse i sig. Vi intog den som kungligheter i den ena lärarens hus. På de bästa stolarna fick vi mat före alla andra, som istället såg på medan vi åt och servade oss med det ena hit och det andra dit. Först när vi ätit klart åt läraren och hans fru antagligen när vi gått. Utanför stod vad som kändes som halva byns kvinnor och barn och tittade på. Vår tolk för dagen förklarade att vi var ännu mer exotiska för dem eftersom de inte åker från ön så ofta som männen. Mest förundrade var det över vår hudfärg. Kan man verkligen vara så vit?

Även om folk på öarna reagerar mycket när vi kommer så är det knappt annorlunda här i stan. Det är inte ovanligt att folk ställer sig och råglor när man kommer gåendes eller åkandes. De som kan engelska ropar för det mesta något. Favoriten är ”How are you?”. Pojkar och män från 5 till 55 har också vanan att le stort och kommentera på bengali till sina kompisar...synd att man inte fattar och kan säga något träffande tillbaka : P Har även tappat räkningen på hur många gånger folk frågat om jag är gift och erbjudit sig att fylla luckan om det skulle finnas en... och då är det rätt skönt att kunna säga att platsen redan är tagen. Är nog lite värre för Frida...

Men man får även leenden och vinkningar och folk blir överglada när man vinkar tillbaka. Ler man mot småflickorna som blygt tittar på en får man världens leende tillbaka. Tänk att man kan göra någons dag bara genom att åka förbi på en rickshaw!

En kulturkrock just nu, som är mer jobbig, är relationen mellan tjänare och tjänad här. Just nu bor jag ju på ett guesthouse här i Gaibandha tillsammans med Frida, Shanti från Usa och så den bengliska tolken. Alla är trevliga och så, men jag har väldigt svårt för tolkens sätt att behandla killen som köper mat, städar och servar oss på andra sätt och vis dygnet runt. När jag kom till Bangladesh insåg jag inte att jag förutom att lära mig bli servad av andra även skulle behöva lära mig att folk kommer skälla ut andra för småsaker och unsa runt dem som de vore höns.

Ena studen är inte teet bra nog och då får det springas iväg och göras nytt och andra stunden har det flyttats på fel saker när det städades eller så är växeln från när stackarn släpade hem en massa vatten åt oss fel. En svensk hade nog resonerat ”Nej, men han har ju försökt, vad spelar det för roll om det är för lite mjölk i teet, så farligt är det inte.” och hellre druckit teet än tagit en konfrontation. Här är det kontrontation pang på som gäller! Sitter man just då och har fått mat gjord av killens fru fast det egentligen inte serveras mat på stället man bor så tycker man det är olustigt och jobbigt. Har i alla fall två andra som tycker likadant och som jag kan diskutera det hela med...

Och annars sitter jag och väntar på middagen som nog blir kyckling eftersom det pep i rickshawn på vägen tillbaka från marknaden innan... Kulturkrockar var det ja...

Tur att jag vant mig vid några i alla fall...

Kram