På bättringsvägen

Hej allihopa!

För att glädja de oroliga som hört av sig mår min mage nu bättre. Stora breaket kom igårkväll då vi gjorde pannkakor och jag faktiskt fick i mig 4-5 stycken! De var i storlek motsvarande en liten assiett, men ändå, jag tyckte jag var duktig. Som en av mina kollegor uttryckte det. "Ja, man kan räkna med att bli sjuk av maten. Till och med vi blir ju sjuka när vi har varit borta ett tag. Då är det lika bra att bli sjuk i början." Samma kollega har också försäkrat oss om att vi med tiden inte kommer att kunna leva en dag utan ris, men det är Frida och jag inte riktigt lika säkra på...

Eftersom jag var lite piggare igår fick Frida och jag frågan om vi ville följa med vår handledare Ayeleen till ett moskébygge och ta lite foton åt henne. Självklart ville vi det! Det blev absolut dagens upplevelse. Vi fick träffa platschefen som visade oss ritningar och perspektiv och sen fick vi en rundtur runt hela bygget. Av två våningar hade de kommit till dagen då bjälklaget för våning 2 skulle gjutas. Normalt sett var de ca 100 arbetare på plats per dag, men eftersom dagen då bjälklaget ska gjutas är en arbetsintensiv dag hade de ca 200 man på plats när vi kom.

Kort sagt kan man säga att det inte liknade en svensk byggarbetsplats. Den långa historien är lite mer komplicerad så jag tänkte jag skulle låta ett par bilder tala sitt tydliga språk istället.

Överblick över bygget


Ballast till betongen och en väldigt glad man

Ett ständigt tåg av betong bars upp till bjälklaget. Inga pumpar här.

Svetsning

Eftersom man arbetar söndag till torsdag här ligger Frida och jag just nu och gottar oss efter en hel veckas arbete. Knasigt att det gått så snabbt! Vi planerar också morgondagens utflyckt då vi först ska kolla på ”den andra cirkeln”, ett av stadens midre centrum (tydligen finns det inget riktigt centrum i Dhaka) och sedan träffa vår bengalilärares släktingar. Förresten har jag nu fått kort från Härnösand på oss och honom samt med några andra glada prakitikanter på väg ut så det kommer också här.

Jag, Frida och Shahid.

Det lilla som var kvar av swahili och bengaligrupperna sista kursdagen.

Kram kram