Char Kishnomoni – mitt i Jamuna!

Det funkar! Jag sitter mitt en en av världens största floder i vad som känns som mitt i ingenstans och internet funkar. Jag är förvånad.

Sen jag skrev sist har mycket hänt. I onsdags morse började en 7 timmar lång bilfärd genom risodlingar och landsbygdsbyar upp till Gaibandha, den stad där Friendship har sitt regionkontor i norra Bangladesh. Det är inte så långt dit egentligen, men vägarna och trafiken gjorde att det tog extra lång tid. Jag tippar att det kanske tagit 3 h hemma. Hela Bangladesh är nämligen ungefär lika stort som Götaland. De har vänstertrafik i landet, men ibland kändes det inte så och antalet gånger alla vi tre i framsätet (som ej varit i landet innan) hoppade till då en bil kom rakt emot oss var många. De tre vana i baksätet skrattade hjärtligt och sa att det var roligt att se oss skaka på huvudena varje gång. När vi närmade oss Gaibandha hade dock huvudskakandet upphört och vi vant oss.

Från Gaibandha bar det av rakt ner mot Jamuna, eller Bramaputra som hon kallas i Indien. Det började skymma när vi lade ut och resan som följde kommer jag sent glömma. I en timme puttrade vi fram i ett mystiskt landskap och himlens alla tusen stjärnor lyste över oss. Jag har aldrig sett så många! Till slut glimmade LFHs ljus i fjärran och när vi kom närmre såg vi vårt hem för de närmsta dagarna, en gammal oljepråm från Frankrike ombyggd till sjukhus på 90-talet. Helt slut somnade vi snabbt i vår hytt.

På morgonen vaknade vi och när vi tittade ut genom fönstren fick vi se vatten, vatten, vatten och sand, sand, sand. Längre upp på fartyget kunde man även skymta träddungar och hus längre inåt land. Vi hade hamnat på Char Kishnomoni, en ö i floden med ett antal byar och några tusen invånare. Strax efter frukost började vi vårt jobb, att mäta upp fartyget för att kunna bygga en modell. Vi fick också strax erfara vilket suveränt jobb de anställda här gör. Varje dag kommer ungefär 100 patienter som registreras, får se en doktor/tandläkare och hämta ut mediciner om det behövs. Och allt detta gratis. Utan LFH hade de inte haft någon annan stans att ta vägen när de är sjuka, eftersom de inte får del av den motsvarighet till kommunal vård som finns då den finns på fastlandet, dit det är alldeles för dyrt för dem att ta sig.

Just nu är det bara män från Bangladesh som arbetar här, men de brukar också ha kvinnor och utländska läkare ombord. Många har sina familjer lång härifrån och jobbar således 45 dagar och är sedan lediga 15 dagar för att hinna träffa barn och fruar.

Sanddynerna som sträcker sig till träden och byarna översvämmas under regnperioderna, men nu under torrperioden växer de sig ständigt längre. Människorna kommer därför vandrande över ett öde och ganska konstigt landskap innan de når båten. Hur långt det faktiskt är in till byarna fick Frida och jag erfara igårkväll, då vi med en guide fick besöka en av dem, Grishnomoni. Där inne var en helt annan värld. Fortfarande torrt, men ändå lummigt med många träd där det växte allt från bananer, till mango och kalebass. De odlade ris, chilifrukter m.m. Byn var uppbyggd längs en lång upphöjd huvudväg runt vilken åkrar och hus i bambu eller korrugerad plåt samsades. Många var nyfikna på oss och hälsade hjärtligt, speciellt barnen. Överlyckliga blev de när de såg att vi hade en kamera och det blev genast populärt att ta kort på dem och sedan visa alla. På något ställe kunde vi briljera men den lilla bengli vi kan och det var underbart att se de stora leendena tillbaka när man sa ”Asalam aleikum” till invånarna. Ofta kom det en flod av ord tillbaka som man inte riktigt förstod, men vi kunde i alla fall reda ut att vi kom från Sverige och var arkitektstudenter och mådde bra. Som ett sista äventyr vandrade vi tillbaka längs sanddynerna med säkert 25 barn efter oss och fick besöka ett båtbygge. Ja, till och med klättra upp på båten och titta på hantverkarna. Som avslutning fick vi vinka hejdå till barnen minst 15 gånger innan de gick hem, eller snarare innan vi gick in.

Idag har fortsatt i samma anda som igår med mätande osv. Nu strax innan lunch gick jag ut för att teckna lite och vips hade jag en publik på 20 personer. Det gäller att inte vraa blyg här inte : P allt jag gör är intressant. När jag satt där pratade jag med Sofia, 16 år och hon ritade även upp hur en Bangladeshisk by är, med floden, husen, träden, kokosnötterna, korna och hela rubbet. En mycket fin teckning som jag ska försöka visa er någon gång under resan.

Kort sagt kan man sammanfatta tiden här med att jag har sand överallt så hela jag glimmar, det finns spindlar i parti och minut på båten och det är väldigt varmt – men det är det värt! Så goa människor och vilken natur!

Kram på er alla!

PS. Har en massa fina bilder, men det får vänta till efter resan, så bra är inte internet :P