Soner moyna pakhi en stjärnklar kväll och en lång bussresa

Hej allihopa!

Nu är jag tillbaka i Dhaka. Hade en underbar sista tid på EFH. Fick träffa många väldigt trevliga människor och njuta lyxen av att ha el dygnet runt eftersom sjukhusbåten hade en generator. Vilket inte kan sägas att vi har nu... Klockan är halv tre på dagen och strömmen har redan försvunnit 3 gånger, 1 h varje gång. Resultatet är att vi ägnat dagen åt att tvätta från kl 10 tills nu och fortfarande inte är klara för att när strömmen går försvinner också vattnet... tänk på det nästa gång ni slår på tvättmaskinen : P

Sista kvällen på EFH satt vi några stycken och delade musik ute på däck med stjärnorna glittrande över oss. Fick höra en massa fina låtar på bangla och hindi, bland annat Soner moyna pakhi och Mahi Vi. Funkar internet ska jag se om jag inte kan lägga upp ett smakprov åt er. I utbyte spelades det Polaren Per är kärlekskrank (tur att de inte förstod vad han sjöng), Håkan Hellström och Slagsmålsklubben. Alla gick hem bra, speciellt Håkan, så nu spelas det Tro och tvivel över bramaputra om kvällarna. Lite coolt.

Resan tillbaka till Dhaka var en upplevelse i sig. Klockan 7 på morgonen lämnade vår båt EFH för en fin tur över disiga vatten in till Chilmari. Sedan följde en 30 minuters rickshawtur till stället där bussen skulle gå. Tur att vi hade resefölje för annars hade vi aldrig hittat dit. Såg ut som vilken gatbit som helst. Sen kom dagens pers – 10 h i en buss ner till Dhaka. Kostanden var dock överkomlig, ca 30 kr. Frida uttryckte statusen på resandet ganska bra när hon sa ”Det är som att åka puckelpist och slalom samtidigt, men undantaget att portarna är levande och rör på sig.”

Nu är det dags för nästa och förhoppningsvis sista grytan (=spannen) innan vi ska gå och handla och ta en promenad längs Gulshan lake. Vi hörs!